Valnatten blev, som många hade förutspått, en rysare. I skrivande stund är resultatet ännu inte klart, men det lutar i alla fall mot att den blåbruna sidan kommer att vinna. 

Om det blir så innebär det att vi kommer få den mest konservativa och mest främlingsfientliga regeringen i Sverige på närmare 100 år. 

Det skulle förstås vara en tragedi. Samtidigt kan ingen påstå att det var oväntat. Vi har haft en valrörelse som helt har dominerats av högerns favoritfrågor: hårdare straff, gängskjutningar, misslyckad integration, elpriser och kärnkraft. Vi har också, som Mona Sahlin konstaterade i SVT:s valvaka, haft många år där de flesta partierna successivt har närmat sig Sverigedemokraternas retorik och politik. Redan i förra valrörelsen var det svårt att se skillnad på Socialdemokraternas, Moderaternas och Sverigedemokraternas utspel och i den här har de verkligen låtit som papegojor. 

Det betyder dock inte att det är sak samma vilket block som vinner. Framförallt eftersom Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet fortfarande står upp för någon slags anständighet och hade kunnat trycka S i en mer human riktning om de fått bilda regering. Men det otäcka är också att även om de låter likadana så sträcker sig SD:s långsiktiga mål förmodligen längre än vad S och M kan drömma om. Det gäller migrationspolitiken, där SD vill att vi inte ska ta emot några flyktingar överhuvudtaget och att människor som fått uppehållstillstånd här ska återvandra. Men det gäller också klimatpolitiken där SD tycker att vi i Sverige inte har något ansvar alls och vill genomföra saker som inte bara kommer bromsa omställningen utan också aktivt motverka den. Och det gäller också frågor som kulturpolitik och rättsväsende där många inom SD ser Ungern som en förebild. 

Ulf Kristersson har återkommande sagt att han vill bilda en regering tillsammans med KD, och eventuellt L, men inte SD. Frågan är dock hur mycket det löftet är värt. Som ni vet var det inte hans parti utan SD som blev det största partiet på den blåbruna sidan. Jimmie Åkesson har med andra ord ett utmärkt förhandlingsläge. Jag tror, trots allt, att det inte är så troligt att SD kommer sitta i den kommande regeringen. Dels för att jag tror att Liberalerna kommer streta emot och eventuellt hoppa av om så blir fallet, men också för att jag tvivlar på om SD faktiskt vill det. Även om man inte sitter i regering kan man ändå få väldigt stark utdelning för sin politik, fråga bara Centerpartiet som har drivit Socialdemokraterna längre åt höger än någonsin under den gångna mandatperioden. Partier som ingår i regeringar tappar också ofta i stöd, något som MP har fått erfara och som med all sannolikhet skulle drabba SD med. Kanske till och med mer än andra partier eftersom de alltid har setts som ett anti-etabilssemangsparti. 

Min gissning är alltså att vi om några veckor kommer ha en regering bestående av M, KD och eventuellt L. En regering där SD inte ingår men där Jimmie Åkesson ändå i hög grad kommer att hålla i taktpinnen. Det är dock värt att påminna om att ifall det nuvarande resultatet står sig så har den blåbruna sidan bara ett mandat mer än de rödgröna i riksdagen. Det innebär att det räcker med att bara en person blir politisk vilde för att vi ska ha ett väldigt osäkert läge där majoriteter kan skifta fram och tillbaka. 

Men vad valresultatet framförallt pekar på är att alla vi som vill se något annat i politiken måste höja våra röster ännu mer och kämpa så mycket vi kan för de rättigheter som vi tagit för givna men som snart kan vara hotade. Vi måste göra det inte bara för oss själva utan också för alla människor på flykt, för de som tigger för att överleva, för människor som hamnat snett i livet men som har rätt till en andra chans och inte minst för naturen som inte har någon egen röst men vars välmående vi alla är beroende av, även de blåbruna.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.