Valnatten blev, som många hade förutspått, en rysare. I skrivande stund är resultatet ännu inte klart, men det lutar i alla fall mot att den blåbruna sidan kommer att vinna. 

Om det blir så innebär det att vi kommer få den mest konservativa och mest främlingsfientliga regeringen i Sverige på närmare 100 år. 

Det skulle förstås vara en tragedi. Samtidigt kan ingen påstå att det var oväntat. Vi har haft en valrörelse som helt har dominerats av högerns favoritfrågor: hårdare straff, gängskjutningar, misslyckad integration, elpriser och kärnkraft. Vi har också, som Mona Sahlin konstaterade i SVT:s valvaka, haft många år där de flesta partierna successivt har närmat sig Sverigedemokraternas retorik och politik. Redan i förra valrörelsen var det svårt att se skillnad på Socialdemokraternas, Moderaternas och Sverigedemokraternas utspel och i den här har de verkligen låtit som papegojor. 

Det betyder dock inte att det är sak samma vilket block som vinner. Framförallt eftersom Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet fortfarande står upp för någon slags anständighet och hade kunnat trycka S i en mer human riktning om de fått bilda regering. Men det otäcka är också att även om de låter likadana så sträcker sig SD:s långsiktiga mål förmodligen längre än vad S och M kan drömma om. Det gäller migrationspolitiken, där SD vill att vi inte ska ta emot några flyktingar överhuvudtaget och att människor som fått uppehållstillstånd här ska återvandra. Men det gäller också klimatpolitiken där SD tycker att vi i Sverige inte har något ansvar alls och vill genomföra saker som inte bara kommer bromsa omställningen utan också aktivt motverka den. Och det gäller också frågor som kulturpolitik och rättsväsende där många inom SD ser Ungern som en förebild. 

Ulf Kristersson har återkommande sagt att han vill bilda en regering tillsammans med KD, och eventuellt L, men inte SD. Frågan är dock hur mycket det löftet är värt. Som ni vet var det inte hans parti utan SD som blev det största partiet på den blåbruna sidan. Jimmie Åkesson har med andra ord ett utmärkt förhandlingsläge. Jag tror, trots allt, att det inte är så troligt att SD kommer sitta i den kommande regeringen. Dels för att jag tror att Liberalerna kommer streta emot och eventuellt hoppa av om så blir fallet, men också för att jag tvivlar på om SD faktiskt vill det. Även om man inte sitter i regering kan man ändå få väldigt stark utdelning för sin politik, fråga bara Centerpartiet som har drivit Socialdemokraterna längre åt höger än någonsin under den gångna mandatperioden. Partier som ingår i regeringar tappar också ofta i stöd, något som MP har fått erfara och som med all sannolikhet skulle drabba SD med. Kanske till och med mer än andra partier eftersom de alltid har setts som ett anti-etabilssemangsparti. 

Min gissning är alltså att vi om några veckor kommer ha en regering bestående av M, KD och eventuellt L. En regering där SD inte ingår men där Jimmie Åkesson ändå i hög grad kommer att hålla i taktpinnen. Det är dock värt att påminna om att ifall det nuvarande resultatet står sig så har den blåbruna sidan bara ett mandat mer än de rödgröna i riksdagen. Det innebär att det räcker med att bara en person blir politisk vilde för att vi ska ha ett väldigt osäkert läge där majoriteter kan skifta fram och tillbaka. 

Men vad valresultatet framförallt pekar på är att alla vi som vill se något annat i politiken måste höja våra röster ännu mer och kämpa så mycket vi kan för de rättigheter som vi tagit för givna men som snart kan vara hotade. Vi måste göra det inte bara för oss själva utan också för alla människor på flykt, för de som tigger för att överleva, för människor som hamnat snett i livet men som har rätt till en andra chans och inte minst för naturen som inte har någon egen röst men vars välmående vi alla är beroende av, även de blåbruna.