Glöd · Ledare

Lyft blicken – Omställningen måste börja nu

Om någon dag står vi där framför valurnan och ska avgöra vilken röstsedel vi ska lägga. Vårt beslut fattas efter en valrörelse som handlat om en hel del viktiga frågor. De har handlat om klimat, försvar, kriminalitet, integration. Den här gången har till och med viktiga frågor kommit från journalisterna i de stora mediehusen: ”Tror ni att vi behöver göra några livstilsanpassningar för att möta klimatet?”

Vi kan återkomma till deras svar senare. Men först måste vi veta var vi står. Vad är det vi egentligen ska anpassa oss inför? Om vi målar med den bredaste penseln. För när vi pratar om att vi kommer behöva göra anpassningar i vår livsstil så måste vi också inse att vi står i en värld som redan nu kräver det av oss.

Under våren och sommaren såg vi värmebölja efter värmebölja svepa över, ja nästan hela världen. Från Kina och Europa till USA. Det kostade i människoliv (exakt hur många är svårt att säga men överdödligheten var stor i såväl Tyskland, som Spanien, Frankrike, Grekland och Storbritannien), tömde vattendepåerna i vattenkraftlandet Schweiz, orsakade torka och stora, stora skogsbränder.

När värmetäcket lade sig över Asien i våras lades också grunden för den katastrof vi ser i Pakistan nu. Nature berättar att temperaturerna går över 40 grader, på ett ställe över 50 grader, i Pakistan inte bara kostade liv där och då. De smälte glaciärer så att vattenflödet var högre än normalt, och den varma luften gjorde att mer vatten kunde tas upp innan monsunen.

Läget där är allvarligt. Den kraftiga monsunen har lagt ungefär en tredjedel av Pakistan under vatten. Pakistan är ett tätbefolkat land med 220 miljoner invånare och listan över förlorade människoliv och skador blir allt mer diger. Över 1 300 döda, över en miljon förstörda hus, 700 000 döda lantbruksdjur, och enligt deras utrikesminister är 80–90 procent av deras grödor skadade eller förstörda.

Att tro att de här förändringarna i klimat, som vi har redan nu, inte ska påverka oss i Sverige är ett konststycke i förnekelse. För några år sedan hade vi bränder av en magnitud vi aldrig tidigare sett. Vi såg stora delar av Gävle läggas under vatten i fjol. Det kommer igen, problem med torka, problem med översvämningar, stormar och bitande kyla. I takt med extremvärdena ökar också riskerna för oss.

Men det är inte där de stora förändringarna är, vi är ingen isolerad oas. När vi har torka över världen ser vi det i våra butiker. När franska kärnkraftverk ligger nere och schweizisk vattenkraft går på halvfart, då märker vi det i energipriser här. När allt fler konflikter beror på bristande resurser, och när över 30 miljoner tvingats från sina hem på grund klimatförändringar, då kommer det så småningom synas här. Vid gränsen, i räknade lik i Medelhavet. Vi ser det redan nu. Vi kommer få se det så mycket mer sen.

Vi har en klimatbudget, beroende på hur man räknar, på ungefär 460 gigaton koldioxid för en 50-procentig chans att klara 1,5-gradersmålet (världens samlade utsläpp under 2021 var 36,3 Gton CO₂). Vi har i och med Parisavtalet lovat att vi, i Sverige och resten av västvärlden, ska agera solidariskt och minska snabbare än utvecklingsländerna. Att då möta svar från partiernas talespersoner i klimatfrågor som: ”Det ska vara roligt att ställa om” är nedslående. En representant valde att svara att jo, det kommer krävas livsstilsförändringar. Som att åka tåg istället för flyg.

Perspektivet hisnar. Tåg istället för flyg. Som om det vore skillnaden. I Pakistan vet de inte hur man ska få ut mat till alla som är fast i översvämningarna. Vår omställning kommer bli betydligt större än så. Om vi vill att omställningen ska bli så smärtfri som möjligt, är det dags att lyfta blicken och se att den redan är över oss.

Snart är det val.

Valrörelsen, herregud.

Glöd · Debatt

”Poänglöst att koppla befolkningsfrågan till ekofascism”

Terroristen Brenton Tarrant, som mördade 51 människor 2019 i två moskéer i Christchurch på Nya Zeeland kallar sig själv ekofascist.

Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan riktas mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga, skriver Anders Sirén i en slutreplik på Valdemar Möllers inlägg i debatten om befolkningsfrågan.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

· Debatt

”Vilken agenda har de som oroar sig för befolkningsökning?”

Är befolkningsfrågan en klimat- och miljöfråga och hur ska den i sådant fall hanteras? Det är viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vilken deras agenda är, svarar Valdemar Möller Anders Sirén.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.