Om någon dag står vi där framför valurnan och ska avgöra vilken röstsedel vi ska lägga. Vårt beslut fattas efter en valrörelse som handlat om en hel del viktiga frågor. De har handlat om klimat, försvar, kriminalitet, integration. Den här gången har till och med viktiga frågor kommit från journalisterna i de stora mediehusen: ”Tror ni att vi behöver göra några livstilsanpassningar för att möta klimatet?”
Vi kan återkomma till deras svar senare. Men först måste vi veta var vi står. Vad är det vi egentligen ska anpassa oss inför? Om vi målar med den bredaste penseln. För när vi pratar om att vi kommer behöva göra anpassningar i vår livsstil så måste vi också inse att vi står i en värld som redan nu kräver det av oss.
Under våren och sommaren såg vi värmebölja efter värmebölja svepa över, ja nästan hela världen. Från Kina och Europa till USA. Det kostade i människoliv (exakt hur många är svårt att säga men överdödligheten var stor i såväl Tyskland, som Spanien, Frankrike, Grekland och Storbritannien), tömde vattendepåerna i vattenkraftlandet Schweiz, orsakade torka och stora, stora skogsbränder.
När värmetäcket lade sig över Asien i våras lades också grunden för den katastrof vi ser i Pakistan nu. Nature berättar att temperaturerna går över 40 grader, på ett ställe över 50 grader, i Pakistan inte bara kostade liv där och då. De smälte glaciärer så att vattenflödet var högre än normalt, och den varma luften gjorde att mer vatten kunde tas upp innan monsunen.
Läget där är allvarligt. Den kraftiga monsunen har lagt ungefär en tredjedel av Pakistan under vatten. Pakistan är ett tätbefolkat land med 220 miljoner invånare och listan över förlorade människoliv och skador blir allt mer diger. Över 1 300 döda, över en miljon förstörda hus, 700 000 döda lantbruksdjur, och enligt deras utrikesminister är 80–90 procent av deras grödor skadade eller förstörda.
Att tro att de här förändringarna i klimat, som vi har redan nu, inte ska påverka oss i Sverige är ett konststycke i förnekelse. För några år sedan hade vi bränder av en magnitud vi aldrig tidigare sett. Vi såg stora delar av Gävle läggas under vatten i fjol. Det kommer igen, problem med torka, problem med översvämningar, stormar och bitande kyla. I takt med extremvärdena ökar också riskerna för oss.
Men det är inte där de stora förändringarna är, vi är ingen isolerad oas. När vi har torka över världen ser vi det i våra butiker. När franska kärnkraftverk ligger nere och schweizisk vattenkraft går på halvfart, då märker vi det i energipriser här. När allt fler konflikter beror på bristande resurser, och när över 30 miljoner tvingats från sina hem på grund klimatförändringar, då kommer det så småningom synas här. Vid gränsen, i räknade lik i Medelhavet. Vi ser det redan nu. Vi kommer få se det så mycket mer sen.
Vi har en klimatbudget, beroende på hur man räknar, på ungefär 460 gigaton koldioxid för en 50-procentig chans att klara 1,5-gradersmålet (världens samlade utsläpp under 2021 var 36,3 Gton CO₂). Vi har i och med Parisavtalet lovat att vi, i Sverige och resten av västvärlden, ska agera solidariskt och minska snabbare än utvecklingsländerna. Att då möta svar från partiernas talespersoner i klimatfrågor som: ”Det ska vara roligt att ställa om” är nedslående. En representant valde att svara att jo, det kommer krävas livsstilsförändringar. Som att åka tåg istället för flyg.
Perspektivet hisnar. Tåg istället för flyg. Som om det vore skillnaden. I Pakistan vet de inte hur man ska få ut mat till alla som är fast i översvämningarna. Vår omställning kommer bli betydligt större än så. Om vi vill att omställningen ska bli så smärtfri som möjligt, är det dags att lyfta blicken och se att den redan är över oss.
Snart är det val.
Valrörelsen, herregud.
