“Det politiska projektet kan inte bara handla om att hålla SD borta från makten!” skrev en gammal vän till mig häromdagen, och jag håller med honom.

Ända sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 så har de andra partierna tvingats att förhålla sig till dem. I början var det relativt enkelt, SD samlade ännu inte så många procent av väljarna och de andra partierna vägrade allt samröre och samarbete med dem. Det var utifrån detta som den så kallade Decemberöverenskommelsen blev till, där partierna lovade varandra att släppa fram ledaren för den största partikonstellationen som statsminister och att låta minoritetsregeringar få igenom sin budget – allt för att hålla SD borta från allt inflytande. Överenskommelsen sprack dock efter mindre än ett år och sedan dess har det skett ett gradvis närmande mot SD från M, KD och L. Samtidigt har de andra partierna – S, C, V och MP lagt mycket prestige i att de ska vara garanten för att SD inte ska få något inflytande. Flera partier använder nu det som ett av sina främsta valargument.

I förra veckan kallade S till en presskonferens där de varnade för säkerhetsrisken om SD kommer till makten. Både Magdalena Andersson och hennes företrädare Stefan Löfven har flera gånger påpekat SD:s nazistiska ursprung och att SD i grund och botten fortfarande är ett rasistiskt parti. Det är riktiga och viktiga påpekanden. Men samtidigt är det något som klingar falskt. För samtidigt som S gärna vill se sig själva som motsatsen till SD så har de i praktiken närmat sig dem både i retorik och politik. I dag är det ofta svårt att avgöra om ett utspel kommer från SD, M, KD, L eller S – de tävlar alla om att vara så hårda som möjligt, och det är så klart SD:s förtjänst.

Samtidigt, och det här är viktigt, så har det här inte fått någon negativ effekt för SD i opinionen. Snarare så ser väljarna de andra partiernas anpassning och anammande av SD:s politik som ett bevis på att SD hade rätt. 

Sen har vi också två partier, C och V, som visserligen har en del gemensamt när det kommer till mänskliga rättighetsfrågor och migration, men som har helt olika syn när det kommer till alla frågor som rör ekonomi, statligt ägande med mera.. Vi har alltså ett block som främst hålls ihop av att de vill hålla SD borta från makten. Samtidigt kan vi vara ganska säkra på att S kommer att fortsätta spela på SD:s planhalva om de vinner valet. Inte undra på att många inte ser det som ett särskilt attraktivt val.

Så vad ska man göra då? Är det rätt att, som M, KD och L, börja samarbeta med SD – de samlar ju ändå omkring en femtedel av väljarna? Nej, det tycker jag givetvis inte. Även om det ofta kan vara svårt att se skillnad på partierna, speciellt nu i valrörelsen, så vet vi också att SD har mål som sträcker sig långt bortom att bara “ta i med hårdhandskarna”. De är ett parti som i förlängningen vill nedmontera demokratin och helst slänga ut alla som någonsin har invandrat till Sverige – också de som bott här i decennier och har uppehållstillstånd. Sådana partier gör man bäst i att hålla sig på behörigt avstånd ifrån.

Men, för att återknyta till början, det måste finnas en politisk vision som sträcker sig bortom att bara hålla rasisterna borta. Vad är det egentligen för samhälle man drömmer om? Det talar våra folkvalda politiker väldigt tyst om. Kanske för att visioner anses vara något mossigt och potentiellt farligt. Se bara hur det gick i Sovjetunionen med deras storslagna drömmar. Nej, då är det bättre att lova väljarna att vi kommer inte förändra någonting, men vi ger dig gärna lite extra pengar så att du kan fortsätta köra din bensinslukande bil och fortsätta med din höga elförbrukning.

Jag tror att det finns en längtan bland många, en längtan efter politiker som vågar lyfta blicken, som vågar tala om drömmar, utopier, visioner. Om det är något som de andra partierna trots allt kan lära sig av SD så är det nog det: våga stå för den du är och backa inte.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.