Glöd · Ledare

Vi måste möta kriserna som ett samhälle

Det är dags att börja tänka på att köpa ved inför vintern, tänkte jag naivt häromdagen, bara för att mötas av det faktum att veden snart är slutsåld i hela Skåne.

En bekant berättar att de precis hann köpa innan priset höjdes markant, han ger mig numret till sin vedleverantör som är en av få som fortfarande har en del kvar. Priset är det dubbla mot vad vi betalade förra året. De höga elpriserna får folk att bunkra upp med ved, inte bara för denna vintern men även nästkommande.

Priserna drivs upp, de som inte var snabba nog står utan och för vissa innebär detta att möjligheten att värma upp sitt hus i vinter försvinner i takt med den sinande veden och de ökande elpriserna. Jag ser ut på skogen utanför, kan jag såga upp några av grenarna som ligger under bokträden och använda det istället?

Krisen blir påtaglig, kännbar. Vårt hus värms upp av en kamin och direktverkande elelement, förra året frös vi lite, men detta året vågar jag knappt tänka på. Tanken på att flytta till varmare breddgrader blir alltmer lockande, där behövs inga elelement och man kan odla året om, matpriserna har ju också skjutit i höjden. Men då har man torka och bränder att oroa sig över istället.

Jag försöker ändå tänka positivt, vi kan köpa mindre ved i år, vi har fortfarande lite kvar från förra året, och testa med grenarna utanför. Hitta sätt att få en fungerande vardag ändå. För detta är det nya normala, vi måste hitta sätt att leva som inte är energiintensiva, där vi inte tar överflödet för givet. Där vi lever i brist, men klarar oss fint ändå, där bristen till och med kan bli en tillgång. När vi inte behöver konsumera hela tiden behöver vi inte heller jobba ihjäl oss, omställningen kan bli ett tillfälle att finna andra värden i livet.

Tyvärr tänker få så, istället roffar de som har råd åt sig av veden som i normala fall brukar räcka hela vintern, för att fylla sina egna förråd inför kommande eventuella krisår. Fenomenet känns igen från pandemin, då skräcken för att vara utan mat fick folk att tömma hyllorna i mataffärerna. Man tänker på sig själv i första hand, man ska vara smart och ekonomisk. Tänka taktiskt.

Men vad händer då med samhället, när bara en bråkdel har råd att vara taktiska och ekonomiska och resten får klara sig utan värme och mat? Var är känslan av solidaritet? Tänker ingen: ”Men om jag köper allt, då finns det inget kvar till de andra”?

Samtidigt bör det inte enbart ligga hos individen att skapa beredskap efter egna behov, som samhälle borde vi ha en gemensam beredskap för kriser som dessa. Inför valet hopar sig förslagen på att få ner elpriserna, kompensation, skattereduceringar, kärnkraft och svensk el, men de flesta av förslagen verkar gå ut på att ge sken av att vår livsstil är hållbar och inte bör förändras. Det är elpriserna som ska förändras, inte sättet vi använder el på, verkar mottot vara.

Istället borde vi tillsammans se över våra livsvanor och skynda på omställningen, aldrig förr i vår senkapitalistiska tidsålder har planetens gränser känts så tydligt som nu. När veden tar slut så är den slut, skogen är inte en outtömlig resurs, det finns ingen planet B, som aktivister har skanderat i ett årtionde nu.

Vi måste sluta roffa åt oss och lära oss leva inom planetens gränser. I höst får jag skaffa mig ordentliga tofflor och varma tröjor.

Vackra septemberdagar och höstgrödor.

Individualismens grepp om samhället.