Alla röstberättigade,

Vi, Sveriges yngre generationer, skriver till er för att be er att tänka på oss – era barn, barnbarn och det här landets framtid – när ni går och röstar den 11 september. Vi skriver till er för att vi är livrädda. Vi är livrädda för att vår framtid äventyras på grund av klimatkrisen. En kris som politiker och makthavare år efter år blundar för, trots att forskare varnat för farorna med global uppvärmning och förbränning av fossila bränslen sedan innan vi ens föddes.

I detta nu upplever Europa sin största torka på 500 år. De extrema temperaturerna får ytterligare effekter. Extrema översvämningar har drabbat Bangladesh, Australien, Uganda och Tyskland. Vi ser flertalet dödliga bränder och långvarig torka. Mer än 7 miljoner barn är akut undernärda i Östafrika där torkan gjort tillgången på vatten och mat ännu svårare. 2018 års skogsbränder här i Sverige och andra naturkatastrofer kommer förvärras ytterligare i takt med att vår värld värms upp. Vi alla ser effekterna av klimatförändringarna. Vi lever i en kris. Varför väljer ändå en så stor del att titta bort när det är vår framtid som står på spel? Ska vi bara acceptera en framtid härjad av naturkatastrofer, utbredd sjukdom och matbrist på en allt mer obeboelig planet?

Dessa katastrofer beror till stor del på oreglerad förbränning av fossila bränslen, ohållbar markanvändning, avskogning och användning av biobränslen till följd av avsaknaden på statliga åtgärder. En enkel utväg som dagens politiker tycks ha valt är att blunda för verkligheten och presentera kortsiktiga frågor som bara fördjupar krisen och ger ert parti fler röster. Ert ansvar är att se över partigränserna och prioritera den stora omställning av samhället vi måste göra för att överleva.

Var tiondels grad uppvärmning påverkar fler människors liv och de som är minst ansvariga för problemet drabbas hårdast. Globala Syd upplever de värsta effekterna av krisen. Samtidigt lever stora delar av västvärlden över planetens tillgångar, däribland vi i Sverige. Det är också de äldre generationerna som orsakat de historiska utsläppen och skapat ett system som är beroende av fossila bränslen. Vi har inte fått rösta. Vi har inte fått fatta beslut. Vi har inte fått vara med och påverka vårt nuvarande trasiga system. Klimatkrisen är en fråga om rättvisa. Det här är arvet som du väljer att lämna till dina barn.

I valet den 11 september 2022 har du en avgörande möjlighet att ta itu med orättvisan. IPCC skriver i sin senaste rapport att det fortfarande finns hopp om att undvika de mest katastrofala effekterna av klimatförändringarna, men de globala utsläppen måste nå en topp 2025 för att hålla uppvärmningen till 1,5°C. Sex av de åtta politiska partier i Sveriges riksdag har i dagsläget klimatplaner som inte är i linje med Parisavtalet.  Vi kommer att fortsätta pressa regeringen tills vi får den förändring som behövs. Vi ber er som har förmånen att rösta att ta ställning för och med oss.

Och de andra viktiga frågorna i samhället? Flera är kopplade till klimatkrisen på något sätt. Den nationella säkerheten hotas av klimatkrisen, då exempelvis strider om mat, vatten och andra naturresurser kommer att öka. Även sjukvården riskeras att överbelastas av de negativa hälsokonsekvenser som luftföroreningar och extrema temperaturer medför. Klimatkrisen påverkar alla människor och alla aspekter av livet, men enligt Novus senaste väljarundersökning är miljö och klimat bara den sjunde viktigaste frågan. Det skrämmer oss. Det skrämmer oss att ingen agerar på forskningen.

Om du är osäker på hur olika partier ställer sig till klimatfrågor kan du läsa på Naturskyddsföreningens hemsida eller här: https://www.naturskyddsforeningen.se/kampanj/val2022/.

Nästa val är för sent. Vi har redan väntat för länge. När dina barnbarn frågar dig vad du gjorde för klimatkrisen, vad kommer du svara?

Vänliga hälsningar,
Sveriges yngre generationer

Klimatstudenterna
Extinction Rebellion Youth
Fältbiologerna
Klimatalliansen
Animal Rebellion Stockholm

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.