Glöd · Debatt

Stoppa inte pressarna!

DEBATT. Under sommaren tog kulturminister Jeanette Gustafsdotter emot det nya förslaget till mediestöd från regeringens utredare Mats Svegfors. Promemorian ”Ett hållbart mediestöd för hela landet” innehåller två huvudspår. Det ena spåret handlar om ett mer plattformsneutralt stöd, det vill säga ett stöd som slutar hålla enbart papperstidningen under armarna. Kvalitetsjournalistik publiceras i dag i många olika former och ett mindre fokus på papperstidningarna kan därför vara rimligt.

Det andra spåret handlar om att rädda den utdöende lokaljournalistiken och främja allmänhetens tillgång till en oberoende lokal och regional nyhetsförmedling i hela landet. Även det är ett bra fokus med tanke på hur viktig lokal journalistik är för demokratin. Mellan 2004 och 2014 försvann mer än var tredje lokalredaktion (Nygren & Althén 2014, s. 25), och enligt Institutet för mediestudier har antalet fortsatt att minska.

Det nya stödet innebär dock också  en kraftig nedskärning i kategorin som kallas ”Nischtidningar och nyhetsmagasin”, som våra tidningar tillhör. 76 procent av stödet till sådana publikationer kommer att försvinna, från 95 miljoner kronor till 23 miljoner kronor. Svegfors kallar själv det som blir kvar för en rännil.

Detta innebär ett hårt slag mot den ideologiska mångfalden bland medier. Mellan 2015 och 2021 har de fem största mediekoncernerna växt från att äga 45 till 64 procent av alla lokalredaktioner, och de är alltså väl rustade för att kamma hem mycket av det nya lokalfokuserade mediestödet. (Institutet för mediestudier, 2022.) Dessa koncerner har färdiga publiceringssystem och en väl utvecklad digital infrastruktur som alla deras tidningar kan använda och de kan därmed lägga mer fokus på redaktionell personal lokalt. För en fristående eller mindre aktör krävs stora investeringar i egna publiceringssystem, teknik och administration. Med det nya förslaget för mediestöd kommer det inte finnas något utrymme för den typen av investeringar. Ordet ”nischmedier” framstår därför som en retorisk omskrivning för *självständiga* medier, ämnat att grumla överföringen av stöd från oss till koncernerna.

Utöver ett kraftigt minskat stöd till medier fristående från de stora mediehusen innebär det nya stödet en stor osäkerhet. Till skillnad mot det nuvarande presstödet är det nämligen inte ett rättighetsstöd utan ska endast gå till medier som är av ”särskild vikt för mediemångfalden”. Vilka den politiskt tillsatta nämnden kommer anse vara av särskild vikt vet ingen i dag, men utredningen definierar det som en ”undantagsbestämmelse” för ”ett begränsat antal medier”.

Det innebär att våra tidningar kommer bli av med mellan 35 och 100 procent av det stöd vi har i dag. Ett hårt slag som i många fall kommer att innebära nedskärningar av kvalificerade redaktionella resurser.  

Vi som undertecknar denna text ger ut tidningar med helt olika inriktningar. Tillsammans står vi för en väsentlig del av den mediemångfald som finns kvar i dag och bidrar till att bevaka ”tematiska vita fläckar”. Men för att inte en stor del av våra verksamheter ska läggas ner och medieutbudet blir än mer likriktat ser vi fyra ändringar som behöver göras innan Svegfors förslag blir verklighet.  

1. Mediemångfald bör prioriteras lika högt som lokaljournalistik

Rikstidningar som bidrar till mångfalden bör prioriteras lika högt som lokaljournalistik. Framför allt då förslaget riskerar att bidra till att de stora tidningsaktörerna blir än mer dominerande.

2. Kvalitetsjournalistik kräver förutsägbarhet och långsiktighet

Det behöver finnas en förutsägbarhet som ger möjlighet att planera de redaktionella resurserna för att kunna göra kvalitetsjournalistik. I första hand bör förutsägbarheten skapas genom att stödet blir ett rättighetsstöd, i andra hand genom att formuleringen förtydligas, att ”särskild vikt för mångfalden” mjukas upp till ”betydelse för mångfalden” och att besluten blir långsiktiga. Eftersom såväl det gamla som det föreslagna stödet bygger på hur verksamheten såg ut året innan krävs också att det går minst ett år mellan beslut om nya stödet och införande av det för att vi ska kunna planera verksamheten utifrån de nya förutsättningarna. 

3. Sänk inte ersättningen

Även om stödet kommer att betalas ut på andra grunder än i dag bör den nivå som små rikstäckande tidningar kan få motsvara minst vad det gamla stödet har gett. Många går redan på knäna i och med att stödet inte räknats upp på många år, samtidigt som alla kostnader har det. Den stora sänkningen som föreslås kommer innebära att många tvingas lägga ner eller reducera sin verksamhet kraftigt.  

4. Tidigare utbetalning

Stödet bör fortsatt antingen betalas ut månadsvis eller i förskott. Att ändra från månadsvis förskott till kvartalsvis i efterhand skapar ett glapp på över fyra månader mellan stöden vilket blir tufft för små tidningar som inte gått med vinst och hunnit bygga upp kapital.  

Med dessa fyra justeringar kan det nya stödet även bli ett hållbart mediestöd för mediemångfald i hela landet.

Leonidas Aretakis, chefredaktör Flamman
Anna-Klara Bratt,
chefredaktör Fempers Nyheter
Jan-Åke Eriksson,
chefredaktör Tidningen Global
Lennart Fernström,
chefredaktör Syre och vd Grön press
Felicia Ferreira,
vd och chefredaktör Dagen
Nathan Hamelberg,
vikarierande tillförordnad chefredaktör Arbetaren
Marco Jamil Espvall,
chefredaktör Internationalen
Lennart Spetz,
chefredaktör Landets fria tidning
Robert Tjernberg ,
Chefredaktör Sändaren
Arne Wallrén, ordf i tidningsstyrelsen, Miljömagasinet

Fotnot: Debattinlägget publicerades först på Aftonbladet kultur.  

Glöd · Debatt

”Poänglöst att koppla befolkningsfrågan till ekofascism”

Terroristen Brenton Tarrant, som mördade 51 människor 2019 i två moskéer i Christchurch på Nya Zeeland kallar sig själv ekofascist.

Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan riktas mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga, skriver Anders Sirén i en slutreplik på Valdemar Möllers inlägg i debatten om befolkningsfrågan.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

· Debatt

”Vilken agenda har de som oroar sig för befolkningsökning?”

Är befolkningsfrågan en klimat- och miljöfråga och hur ska den i sådant fall hanteras? Det är viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vilken deras agenda är, svarar Valdemar Möller Anders Sirén.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.