“700 000 utrikesfödda kan inte försörja sig själva” skriver Moderaterna på sina sociala medier, och Ulf Kristersson upprepar gärna siffran gång på gång i tal och debatter. Det är ett problematiskt påstående på många sätt. För det första för att den syftar till att måla ut en stor grupp människor som parasiter på den svenska välfärden. Så länge jag kan minnas har det talats om flyktinginvandrare som att “de kommer hit och lever på bidrag” (när det gäller arbetskraftsinvandrare har det istället hetat att “de kommer hit och tar våra jobb”). För det andra för att siffran helt enkelt inte stämmer, vilket SVT lyfte fram i sin utfrågning av Kristersson i söndags. 

Bland de här 700 000 räknar man för det första in studenter, föräldralediga, sjukskrivna, pensionärer och personer som lever på kapitalinkomster  – det vill säga många personer som inte kan eller ska jobba. Det här utgör 163 000 av de 700 000. Man ska också komma ihåg att det i den här gruppen finns många personer som bär på svåra trauman, eller som inte har fått någon ordentlig utbildning i sitt hemland och som därför av naturliga skäl har svårt att jobba.  

Men sen finns det faktiskt också 219 400 personer bland de här 700 000 som har lön som sin huvudsakliga inkomst, det vill säga en knapp tredjedel. Det är bara det att dessa personer tjänar mindre än de 15 500 kronor före skatt som Moderaterna anser att man behöver tjäna för att kunna försörja sig själv. 

Efter att ha arbetat som timvikarie i många år vet jag att det absolut går att försörja sig på en sådan lön, även om det ibland kan vara tufft. Det är alltså inte alls sant att 700 000 utrikesfödda inte kan försörja sig själva. Dessutom kan man med samma beräkningsmodell säga att det bara är 73 procent av de som är födda i Sverige, eller i något av våra nordiska grannländer, som är ”självförsörjande”. Omräknat i antal personer så är det en dubbelt så stor grupp som de utrikesfödda. 

Visst är det ett problem att det är hög arbetslöshet bland utrikesfödda. Om syftet med M:s kampanj hade varit att genomlysa diskrimineringen på arbetsmarknaden, som gör att många utrikesfödda inte får ett jobb hur gärna de än vill, eller att man vill höja lönerna inom lågbetalda yrken så hade jag inte haft något att invända. Men det är inte det man är ute efter. Istället vill de sänka bidragen, på det sättet tror man att man ska kunna tvinga ut människor i arbete, men resultatet blir i de flesta fall bara att många människor som redan har det svårt får ännu mindre att leva på. 

Kristersson hävdar också i inslaget att många av de här personerna måste jobba (mer) för att vi ska klara av av välfärden. Det är förstås ett sätt att se på saken. Ett annat är att han själv, och andra som har en årsinkomst på över 2 miljoner, bidrar med betydligt mer i skatt. Eller att han ser till att stoppa alla skattepengar som försvinner genom att de placeras i skatteparadis, ungefär 46 miljarder kronor om året.   

Att säga att problemen i Sverige beror på att folk inte tar sig i kragen och jobbar är klassisk moderat politik, nu kryddar man den också med lite förakt mot invandrare. Det är bra att SVT synar den här retoriken, jag hoppas att väljarna också synar den på valdagen.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.