Valdagen närmar sig och de populistiska förslagen haglar allt mer tätt. Den gångna veckan måste nästan något slags rekord ha satts då absurda utspel följde på varandra. 

Det började i tisdags förra veckan med att Liberalerna ville språktesta alla tvååringar och införa förskoleplikt för dem med ”bristfälliga svenskkunskaper”. Om föräldrarna vägrar att skriva in sina barn kan de komma att tvångsomhändertas av socialtjänsten. Det finns många frågor man kan ställa sig här, till exempel hur liberalt det är att tvångsomhänderta barn bara för att de inte behärskar svenska. 

I fredags kom Kristdemokraternas utspel om ett Reva 2.0 där man ska DNA-testa människor vid utlänningskontroller. Alla som kommer ihåg det stora Reva-projektet 2009–2014 minns att att det fick väldigt mycket, och väldigt rättmätig, kritik. Polisen hade inget sätt att se vilka som befann sig i Sverige utan tillstånd, så därför ägnade man sig åt så kallad etnisk profilering – det vill säga man kontrollerade människor baserat på deras hudfärg. Inget säger att det skulle bli bättre den här gången. Att dessutom dna-testa folk bara för att de ser “utländska” ut måste vara enormt jobbigt och förnedrande. För att inte tala om den skräck det innebär för personer som är papperslösa och som riskerar tortyr eller förföljelse om de skickas tillbaka. 

Moderaterna ville inte vara sämre utan följde samma dag upp med att barn i utsatta områden ska adhd-screenas för att förebygga brott. Inte nog med att det är ett diskriminerande förslag (varför är det bara barnen i utsatta områden som ska screenas?), man sätter dessutom ett likhetstecken mellan adhd och kriminalitet. 

Och så har vi Sverigdemokraterna då. Att räkna upp alla deras populistiska och främlingsfientliga förslag skulle ta hela tidningen i anspråk. Men om vi ska dra något ur mängden kan vi väl ta det tidstypiska förslaget om att byta namn på Kriminalvården till Straffverket. Nu är det slut på daltandet, att personer som har begått brott också kan vara offer och att de kan behöva stöd och hjälp för att komma tillbaka till samhället, tycks inte existera i brunhögerns universum. Lås in dem bara och släng bort nyckeln. “Sen kan ni låta era söta vita barn springa omkring”, som Lars Winnerbäck sjöng i en cover på Ani DiFrancos låt Tis of Thee för över tjugo år sedan. 

Nej, populistiska utspel är inget nytt. Och att de kommer nu i valrörelsen är inte heller förvånande. Men det som är speciellt i den här valrörelsen är de slukar allt syre i debatten så till den grad att andra frågor knappt syns eller hörs. När Magdalena Andersson höll sommartal i söndags ägnade hon förstås också större delen av talet åt att prata om brott och straff. Bland annat vill hon att polisen ska få genomföra husrannsakan utan någon konkret brottsmisstanke. 

Det räcker nu. Det är sant att vi har problem med kriminalitet, men ingenting kommer bli bättre av att alla människor från andra länder pekas ut som potentiella brottslingar eller oansvariga föräldrar – tvärtom. Vad som behövs är mer resurser till skola och socialtjänst, mer förebyggande och mindre misstänkliggörande. Bara så kan vi lösa problemen på sikt. 

Men visst ja, med såna löften vinner man ju inga val. Glöm vad jag sa, bunta ihop dem och lås in dem bara.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.