Glöd · Ledare

Fri rörlighet eller gränskontroller – ni kan inte få båda

En av grundpelarna inom EU-samarbetet är att underlätta fri rörlighet av varor, tjänster och personer inom unionen. Målet är att folk ska kunna färdas och arbeta fritt var de vill och för att underlätta för det har man skapat det så kallade Schengensamarbetet. Schengen gick ut på att avskaffa gränskontrollerna mellan medlemsstaterna och gjorde resor över kontinenten mycket smidigare, men samtidigt som man byggde upp det såg man också till att stärka de yttre gränserna. Det blev med andra ord nästan omöjligt för flyktingar och andra att ta sig in i det nya Fort Europa. 

Under ungefär två decennier fungerade det här som makthavarna hade tänkt sig, arbetsföra människor kunde färdas fritt – allt för att förse kapitalet med billig arbetskraft – och besvärliga människor från fattiga länder kunde stängas ute. Visserligen lyckades en del flyktingar ändå slippa in genom det finmaskiga nätet, men man var trots det överens om att det gick att bemöta utan gränskontroller inom EU. Men så kom kriget i Syrien då massor av människor tvingades fly och successivt började land efter land att återinföra sina gränskontroller. Så också Sverige. 

När regeringen först beslutade om att införa gränskontroller, den 12 november 2015, så skulle de bara gälla i tio dagar. Men sedan förlängdes de. Och förlängdes. Och förlängdes igen. Nu har vi haft ”tillfälliga” kontroller i snart sju år och frågan är väl hur länge något kan pågå och fortfarande klassas som tillfälligt. Var sjätte månad förnyas kontrollerna, allt i enlighet med Schengendirektiven som stipulerar att EU-länderna får ha en gränskontroll om det finns ett allvarligt hot mot landet, men att de inte får vara längre än sex månader i taget. Förlängningarna sker genom regeringsbeslut, men de här besluten sker numera på rutin och har sett identiska ut under de senaste fem åren. Fortfarande hävdar man att det finns ett ”allvarligt hot mot den allmänna ordningen och den inre säkerheten i Sverige” och att detta motiverar kontroller. 

På samma sätt ser det ut i andra EU-länder. Nu har dock den nederländske forskaren i EU-rätt Stefan Salomon bestämt sig för att undersöka gränskontrollernas laglighet. För att göra det valde han helt enkelt att vägra visa sin legitimation när han reste mellan Österrike och Slovenien. För detta fick han böter, han drog då ärendet till den österrikiska domstolen som skickade det vidare till EU-domstolen i Luxemburg. 

I slutet av april slog EU-domstolen fast att det här strider mot EU-rätten. För att kunna förlänga de tillfälliga kontrollerna måste det finnas ett nytt konkret hot. Det är ganska uppenbart att det inte gör det. Till följd av EU:s mutor till Turkiet och Libyen så är det återigen bara en liten andel flyktingar som lyckas ta sig in i Fort Europa. Att komma med svepande formuleringar om att den allmänna ordningen hotas för att en liten andel flyktingar lyckas ta sig över gränsen håller inte, särskilt som vi ju kommit överens om att ukrainska flyktingar är välkomna hit. 

Det här är potentiellt sprängstoff. Det finns många som är rejält trötta på gränskontrollerna vid det här laget, till exempel de som arbetspendlar mellan Malmö och Köpenhamn. Om de, liksom gränsöverskridande pendlare i andra EU-länder, bestämmer sig för att ifrågasätta kontrollerna kommer hela systemet rasa samman som ett korthus. Antingen det eller så faller Schengensamarbetet. Eller rättare sagt, det lilla som är bra med Schengen – som rätten att resa, arbeta och studera i andra EU-länder – faller. För vi lär ju i vilket fall behålla Frontex och annat som är till för att hålla flyktingar ute och som också är en del i Schengensamarbetet.

Sedan det tidiga 90-talet då Schengen startade har världen förändrats. Då var fortfarande globalism ett positivt laddat ord bland många, även om de flesta politiker ville att det var arbetskraften och kapitalet som skulle få flöda fritt och inte människor i nöd. Nuförtiden handlar det snarare om att se efter sitt eget hus. Donald Trump visade vägen med sitt “America first” och sedan Storbritannien valde att lämna EU så har samarbetet gnisslat en hel del. 

Jag skulle inte bli särskilt förvånad om Schengen snart kommer att ses som en historisk parentes i ett Europa där murarna och misstänksamheten återigen växer. Men så länge det finns kvar gör vi bäst i att ifrågasätta de kontroller som har visat sig vara både olagliga och allt annat än tillfälliga. Man kan faktiskt inte ha både fri rörlighet och stängda gränser.

Syres utmärkta ledarskribent Mattias Gönczi briljerar i P1 Morgon.

44 personer, varav 15 barn, har dött efter de senaste israeliska flyganfallen mot Gazaremsan. När ska den här galenskapen ta slut?