”Miljömuppar ska stängas in”, skriver någon Mats på Facebook som svar på min kommentar om reklam för flyg till Kina. ”Var då någonstans?” frågar jag och tillägger att vi lever i ett fritt land där man inte stänger in folk för deras åsikters skull. Till skillnad från till exempel just Kina. ”Långt bort” svarar han.
Eftersom vi lever i ett fritt och demokratiskt samhälle får han uttrycka den åsikten, så länge han inte hotar och hetsar. Det är en grundsten i demokratin, att staten inte begränsar vår åsiktsfrihet. Inte heller när det gäller antidemokratiska idéer och ideologier.
Den inneboende paradoxen där måste vi hantera på något sätt – men hur? Principen är att handlingar kan vara kriminella, men inte åsikter. Att syssla med terrorism är naturligtvis förbjudet, och inte heller får man förse en terrororganisation med pengar, lokaler eller fordon.
Däremot får man uttrycka sympati för terrororganisationen och sprida dess budskap. Så länge man inte hotar, hetsar eller uppmanar till brott. Att vara medlem i en terrorklassad organisation är inte heller förbjudet – föreningsfriheten står inskriven i grundlagen.
Sedan 1 juli gäller en ny terrorlagstiftning, och regeringen har föreslagit en del ändringar för att förstärka den. Ändringarna förutsätter att man använder en möjlighet som finns i regeringsformen att göra undantag i föreningsfriheten. Sådana undantag kan göras för organisationer ”vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av folkgrupp […].”
När Säpochefen Charlotte von Essen svarade på remissen om lagändringen i våras var hon positiv i stort, men hade en del synpunkter. Bland annat ansåg hon att det även skulle kunna vara olagligt att delta i demonstrationer och evenemang som kan ”främja, stärka eller understödja organisationen”.
Där är hon inne på att inskränka yttrandefriheten. Det är också så att många organisationer som sysslar med saker som kan klassas som terror inte har det som sin enda verksamhet. Den enes terrorism kan vara den andres frihetskamp, och det kan finnas olika grenar med olika inriktning – alla som stödde IRA stödde inte terror, till exempel.
Dessutom kan en auktoritär regim komma med påtryckningar för att Sverige ska terrorklassa olika rörelser som inte alls stämmer in med vår definition av terrorister. Det vet vi ju just nu, mycket påtagligt, med Erdogan som ska tvinga fram en kriminalisering av alla möjliga kurdiska organisationer. För att släppa in oss i kärnvapenklubben som ska försvara demokratin.
När Charlotte von Essen uttalar sig om terrorlagstiftningen i Sydsvenska Dagbladet den 22 juli tycker hon fortfarande inte att regeringen är repressiv nog. Liksom i remissvaret säger hon att det bör vara förbjudet att delta i manifestationer och evenemang till stöd för terroristorganisationer – och hon nämner PKK som exempel.
Vi lever i ett relativt fritt och demokratiskt samhälle, men det är snarare Tayyip Erdogan och Charlotte von Essen som hotar det just nu än PKK. Som Mathias Wågh skriver i Aftonbladet angriper von Essen inte bara yttrandefriheten i allmänhet – en lagstiftning efter hennes tycke skulle bli ännu mer förödande i händerna på en eventuell blåbrun regering.
De skulle mer än gärna hitta argument för att kriminalisera det mesta de ogillar – nätverk som utövar civil olydnad, till exempel. Eller klimatprotester som rör till trafiken. Fredliga demonstrationer med ett budskap som går de styrande emot. Eller helt enkelt miljömuppar.
Är det vad Charlotte von Essen vill, eller tror hon på att skydda demokratin genom att strypa yttrandefriheten? Det spelar egentligen ingen roll – båda varianterna är lika djupt olämpliga för en Säpochef. Hon borde inte kunna sitta kvar efter det här.
I höst kan det bli elransonering.
Vi kunde ha kommit på det själva, frivilligt, med entusiasm.
