Det brukar sägas att den danska politiken ligger några år före Sverige. Till exempel blev Dansk Folkeparti accepterade av de andra partierna i Danmark långt innan Sverigedemokraterna togs in i värmen. Och de svenska socialdemokraternas allt mer populistiska migrationspolitik hämtar tydlig inspiration från systerpartiet på andra sidan sundet. Det är därför inte särskilt förvånande att integrationsminister Anders Ygeman, i en intervju med DN, nu också uttrycker sig positivt om det så kallade ”ghettopaketet”. Däremot är det väldigt sorgligt eftersom det så tydligt visar på den populism och tro på snabba lösningar som genomsyrar S.
För den som inte känner till ghettopaketet så är det Danmarks plan för att rensa upp i de fattigare områdena. Genom att riva massor av hus och bygga nya modernare, och samtidigt höja hyrorna kraftigt, tänker de sig att ”icke-västliga” personer ska försvinna från dessa områden och ersättas av personer med “västlig” bakgrund. Till de västliga länderna räknas EU-länderna men också Kanada, USA, Australien, Nya Zeeland och några andra europeiska länder. Även om man har bott i Danmark i många decennier eller till och med är född i Danmark, men har föräldrar som kommer från till exempel Afrika eller Asien, så ses man fortfarande som icke-västlig av de danska myndigheterna.
Att människor med samma bakgrund tenderar att samlas i samma kvarter är inget nytt fenomen. I New York har områden som Chinatown funnits i över hundra år och på den spanska solkusten flockas inflyttade svenska pensionärer i kluster. Det har sin enkla förklaring, vi dras till det som är välbekant och när allting är nytt finns det en trygghet i att ha personer med en liknande bakgrund omkring sig. Men i den danska och den svenska kontexten finns det också ytterligare en dimension som är kanske ännu viktigare. Det är helt enkelt här man har råd att bo. När danskarna nu river hus och tvingar tusentals människor att flytta tycks man ha glömt en väldigt viktig fråga – vart ska alla dessa människor ta vägen?
Anders Ygeman tycker det är fel att prata om ickevästliga eftersom det finns ”en kolonial touch i det” (vilket han har alldeles rätt i). Däremot tycker han att det är okej att prata om nordiska och utomnordiska invånare, som om det skulle vara mindre rasistiskt. Till DN säger han att det tycker det är rimligt att det bara ska finnas högst femtio procent utomnordiska invånare i ett bostadsområde. När han får frågan om vart de utomnordiska personerna ska ta vägen verkar han närmast bli irriterad. Han säger sedan att det ”kanske ska vara lite enklare krav i andra områden, så du får en mer blandad befolkning”, som om det vore den enklaste saken i världen.
Det finns något djupt paternalistiskt i Ygemans syn på att man kan flytta runt människor lite hur som helst som om de vore schackpjäser och på så sätt vips bli av med integrationsproblemen. Han har förvisso en poäng i att det blir svårare att lära sig svenska om man bor i ett område där väldigt få har svenska som modersmål och kanske även har ett jobb där ingen pratar svenska. Men problemet skulle ju lika gärna kunna beskrivas från andra hållet – varför bosätter sig så få personer med svensk bakgrund i de här områdena? Ska vi kanske ta och riva några villakvarter så att villaägarna får flytta till Bergsjön, Husby eller Rosengård och bli lite mer välintegrerade?
Fokuset på etnicitet skymmer också sikten för de verkliga problemen. Att vi har problem med kriminalitet, och att kriminaliteten är högre bland personer med utländsk bakgrund, beror inte på att vi har tagit emot många migranter eller på att de bosätter sig i samma områden. Det beror på att vi inte ger dem förutsättningar att komma in i det svenska samhället. Det beror på bristfällig SFI-undervisning, diskriminering på arbetsmarknaden, en orättvis fördelningspolitik, ett komplicerat bidragssystem som i hög grad bygger på godtycke och en rasistisk retorik som gör att människor som har bott här i fyrtio år fortfarande inte känner sig välkomna. Det är där vi borde börja, inte med att kasta ut folk från deras hem. Istället för att se Danmark som en inspirationskälla borde vi se det som ett djupt avskräckande exempel.
Billig kollektivtrafik gör succé i Tyskland.
I Sverige subventionerar vi bilåkandet istället för att satsa på kollektivtrafiken.
