Att sådant som upprör någon ska ställas in, avbokas eller förbjudas är ett fenomen som både höger- och vänsterfolk har försökt att beskylla motparten för.

Men faktum är att båda parterna är skyldiga; fenomenet att vilja förbjuda eller förhindra allting som kan väcka så kallat negativa känslor är en nutida trend som sträcker sig över hela det politiska spektrumet. Fenomenet omfattar alla delar av den samtidskultur som färgats av positivt tänkande och vilja till omedelbar lyckomaximering, och omfattar en uppfattning att negativa känslor i sig är farliga.

I USA är den omdebatterade ”don’t-say-gay”-lagen praktexemplet på hur diskussion om företeelser som någon förknippar med negativa känslor förbjuds, i detta fall under förevändningen att skydda skolbarn från att råka få höra om hbtq-personer. För att inte riskera stämningsansökningar uppmanas lärare därför nu sedan lagen trädde i kraft att inte bära regnbågssymboler.

Samtidigt är det högern som anklagar vänstern för att vara drivande för ”cancel culture” och personer som inte tolererar politiskt inkorrekt språkbruk beskrivs av högern som ömtåliga och ges etiketten ”snöflingor”.

SVT rapporterar att i Schweiz fick bandet Lauwarm häromveckan avbryta en spelning på grund av att personer i publiken klagade på att bandet hade vita musiker som hade dreads och spelade jamaikansk reggae.

Här skulle det gå att säga mycket, för det finns garanterat ingen konsensus om huruvida bandet Lauwarms indiepop-reggae ens bör beskyllas för kulturell appropriering, vilket var anledningen till att spelningen ställdes in. Men ämnet för diskussion här är istället det faktum att de nervösa arrangörerna så snabbt bad bandet avbryta spelningen så fort några i publiken fick obehagliga känslor. Arrangörerna bad i efterhand om ursäkt för att ha triggat dåliga känslor och skrev att de bättre borde ha skyddat publiken från den typen av upplevelse. De personer som kritiserat bandet för kulturell appropriering ville inte delta i dialog.

Kan det vara så att det stora flertalet, oavsett politisk hemvist, har blivit mindre kapabla att härbärgera känslor och samtala om dem? Mindre kapabla att föra en diskussion kring även sådant som hos den egna personen väcker anstöt? Ja det finns en del forskning som tyder på detta. Begreppet concept creep har använts för att beskriva hur i alla fall den amerikanska befolkningen har blivit mer känslig inför sådant som väcker obehag.

Forskarna visar att ord som trauma, övergrepp, mobbning och kränkning över åren har kommit att inkludera många fler fenomen med lägre allvarlighetsgrad, som när amerikanska studenter krävde att en staty på en man i underkläder skulle tas bort eftersom statyn enligt dem orsakade ”emotionellt trauma”. Det har även tillkommit fler nya begrepp så som nya psykiatriska diagnoser för att fånga in och beskriva nya områden kopplade till obehag.

Redan författaren till den första studien om concept creep var tydlig med att fenomenet concept creep är dubbelsidigt: å ena sidan tappar orden kraft när de används för allt vagare fenomen, å andra sidan har den ökade känsligheten tillåtit att till exempel former av rasism och sexism som tidigare passerat obemärkt numera kan lyftas och diskuteras.

Men det är en sak att öva upp en känslighet för när någon orsakas obehag, och en annan att inte själv kunna uthärda obehag utan att kräva att det som väcker känslan ska försvinna utom synhåll eller helt förbjudas. När samhällsmedborgare övas mer i att vara uppmärksamma på sina egna rättigheter och ”sin egen sanning”, men utan att lära sig att hantera kompromisser, då kan också obehaget bli extra starkt när upplevda verkligheter, rättigheter och viljor plötsligt krockar.

Den förbudstrend i det amerikanska kulturkriget, där böcker som nämner rasism eller har hbtq-personer i handlingen rensas ut från skolbiblioteken, och den ängsliga cancel-kulturens förkärlek till att avbryta diskussioner som hos någon triggar känslor av obehag har en sak gemensamt: oförmågan att fortsätta samtal även om så kallat negativa känslor finns med i bilden. 

Ett tredje fenomen kan säga något mer om denna samtid. I det forskningsfält som studerar affärsvärlden och chefskap har det diskuterats att det är svårt för chefer att ge negativ feedback till den millenniegeneration som växt upp med bara positiv feedback – att få kritik kan bli helt känslomässigt ohanterligt för den som alltid bara fått beröm och guldstjärnor. På samma sätt tycks hela samtiden hålla på att bli oförmögen att prata och känna på samma gång.

Det världen behöver i detta läge är inte fler bannlysta böcker i skolorna eller panikavbrutna konserter, utan övning i färdigheten att hantera konflikter, olikheter, samt alla möjliga olika slags känslor med hjälp av ord och livlig diskussion.

För motsatsen till livlig diskussion är en dödlig oförmåga att samexistera.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.