Annie Lööf vill göra något åt klimatkrisen och anser att skogen är nyckeln till en hälsosam planet, men vill inte lägga sig i hur skogsbruket går till. Hur menar hon då att klimatkrisen ska stävjas? Hur ska jordens lungor återupplivas med ännu mer av det som gjorde dom sjuka från början?

Skogsbrukets klimatkompensering, hållbarhetsmål och meningslösa certifieringar låter fint på pappret men är totalt ineffektivt i verkligheten. Lööf menar att skogsägarna själva kommer göra det som är bäst för den biologiska mångfalden då man ”värnar om det man äger”.

Uttalandet belyser den godtrogna inställningen de regerande politikerna har gentemot marknadskrafternas goda intentioner. Men det Lööf missar här, är att skogsägarna som tillåter kalhyggen inte värnar om skogen de äger utan om det kapital skogen genererar.

Skogsägarna som ser skogen som en resurs tar över huvud taget inte hänsyn till den biologiska mångfalden då det inte är den som är lönsam, Lööf kan inte vara så naiv att hon tror det men verkar anta att väljarna är naiva nog att tro på hennes välvilja och handlingskraft vad gäller klimatkrisen.

Hade Lööf istället sagt, ”man värnar om det man är”, hade innebörden resonerat mer med en verklig omställning och visat på en insikt som hade inneburit en chans till förändring. Hur får vi riksdag och regeringen att inse att äga och bruka skog inte är samma sak som att anse sig vara en del av skogen och ekosystemet som helhet? Hur får vi makthavarna att känna sig som en del av, eller åtminstone beroende av skogen på annat sätt än bara en resurs som ska utvinnas? Kanske det är läge att ordinera ett ordentligt skogsbad, men gärna ta en omväg via kalhyggena de “ansvarsfulla” skogsbrukarna lämnat efter sig.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.