I förra veckan presenterade Moderaterna ett 10-punktsprogram för att motarbeta kriminella klaner. En del av punkterna i programmet är ganska vettiga, till exempel att kriminalisera så kallade klanrättegångar. Som M påpekar skapar det rättsosäkerhet och undergräver rättsstatens legitimitet om det finns parallella rättssystem. Frågan är dock om M är rätt parti att prata om rättssäkerhet. Bland de tio punkterna finns nämligen också att man ska “möjliggöra preventiv avlyssning av kriminella klaner” och “utvisa fler kriminella klanmedlemmar”.

Frågan man måste ställa sig här är – hur vet man att någon är en kriminell klanmedlem? Räcker det att ha samma efternamn som andra i klanen? De kriminella släktbaserade nätverken är ofta löst sammansatta och det är inte helt självklart vilka som ingår och inte. Även om många inom en släkt eller familj ägnar sig åt brottslighet behöver det förstås inte betyda att alla gör det. En grundläggande princip i det svenska rättssystemet är att man bara är skyldig till sina egna brott, man ska inte lastas för något som någon i ens familj gör. Och förstås att man bara ska dömas för brott som man har begått, inte för vad man kan komma att göra i framtiden. 

Men med Moderaternas förslag är risken stor att folk kommer bli avlyssnade och till och med utvisade bara för att de bär samma efternamn som kriminella personer. I punkten om att utvisa fler kriminella klanmedlemmar skriver de också explicit att “detta ska vara möjligt oavsett om de har begått brott eller inte”. Istället för att få en ordentlig prövning i domstol ska människor alltså kunna bli utkastade enbart för att polisen gör bedömningen att de tillhör en kriminell klan och att de kanske skulle kunna tänkas begå brott någon gång i framtiden. Det här är inte bara att tänja på rättssäkerheten, det är att gå emot själva fundamenten i en rättsstat. 

Ironiskt nog är Moderaternas syfte med det här att motverka de strukturer där individen måste underordna sig kollektivet, men effekten blir den motsatta. Istället för att ta strid för liberala värden där var och en är ansvarig för sina egna gärningar så drar man folk över en kam.

Att man inte nämner något om de risker man utsätter personer för genom att utvisa dem är inte så förvånande, men ändå beklagligt. Även om det är så att de här personerna har begått brott så kan de ju ändå vara i behov av skydd. Om de utvisas kan de komma att bli straffade på sätt som vi i Sverige aldrig skulle ha accepterat. Men det här struntar förstås Moderaterna i. I deras värld finns bara goda och onda människor och råkar du ha fel efternamn är det väldigt lätt att du hamnar på den onda sidan.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.