Glöd · Ledare

Magdalena Anderssons klassretorik saknar internationellt perspektiv

Socialdemokraternas nya strategi för att locka tillbaka besvikna arbetarklassmän från Sverigedemokraterna tycks vara att prata mer om klassklyftor och ojämlikhet. Åtminstone är det det som Magdalena Andersson nu talar mest om när hon är ute och kampanjar, och det är också det som är fokus i DN:s stora intervju med henne. 

Klassfrågor är förstås ingenting nytt för S, men de senaste åren har de varit så upptagna med att försöka bräcka SD på deras egna planhalva genom att nästan bara prata om hårdare tag och stramare migration att det känns som att klassfrågorna nästan har glömts bort. Kanske är det yrvakna intresset för ekonomisk ojämlikhet också en effekt av att det har gått så bra för S-föreningen Reformisterna och att de i många fall riktat kritik mot partiledningen. Man kan kanske också se det som en effekt av att migration inte riktigt är en lika het fråga som det var för några år sedan, dels för att vi redan har väldigt hårda migrationslagar och dels för att kriget i Ukraina delvis har förändrat mångas inställning till migration (åtminstone så länge migranterna kommer från ”rätt” länder). 

Att S talar mer om klass är välkommet, samtidigt är det svårt att komma ifrån att klassretoriken ekar ganska ihåligt. Sedan 1980 har de ekonomiska klyftorna i Sverige ökat kraftigt. De senaste åren har de till och med ökat mer än i så gott som alla jämförbara länder, enligt S själva. Framförallt är det de allra rikaste som har dragit ifrån. Under de 42 åren sedan 1980 har Socialdemokraterna suttit vid makten i 29 år, däribland de åtta senaste. Men Magdalena Andersson ser ingen anledning att vara självkritisk. I intervjun med DN skyller hon istället hela tiden på Alliansregeringen och den nuvarande högermajoriteten i riksdagen. 

Det är sant att högerpartierna har gjort mer för att spä på ojämlikheten, till exempel genom jobbskatteavdragen och avskaffandet av förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. Men Socialdemokraterna har sannerligen inte varit utan skuld. Som professorn i sociologi Jan O Jonsson har konstaterat så är de vidgade klyftorna bland annat en effekt av att bidragen inte har ökat i samma utsträckning som löner och andra inkomster. Här kan vi tydligt se effekterna av Socialdemokraternas mantra om att man ska arbeta och göra rätt för sig. Det är något som Magdalena Andersson också återkommer till i DN-intervjun. När hon ombeds definiera ”vanligt folk” svarar hon: ”De allra flesta i Sverige som jobbar och betalar skatt eller som vill jobba och försöker att komma in på arbetsmarknaden.” När hon sedan får en fråga om vilket ansvar den enskilda individen har över sin situation så är det väldigt mycket ska, ”man ska utbilda sig, man ska söka jobb, man ska gå med i facket, man ska vara med i a-kassan”. I rättvisans namn så pratar hon också en del om att stärka de sociala skyddsnäten, men i Magdalena Anderssons värld är bidrag något som man ska göra sig förtjänt av, inte något som man får villkorslöst för att vi vill vara solidariska. 

Magdalena Andersson konstaterar också i samma DN-intervju att det är en internationell trend och att klyftorna ökar i hela västvärlden. Det må så vara, men det är knappast något bra försvar. Hon får det nästan att låta som att det är en vind som vi svepts med i och som inte går att hejda men sanningen är ju att det finns väldigt mycket som hade kunnat göras för att stoppa den här utvecklingen. En villkorslös basinkomst och en mycket kraftfullare beskattning av de rikaste är ett sätt. 

När Socialdemokraterna nu pratar om att minska klyftorna gör de det också ur ett väldigt snävt nationalistiskt perspektiv. Samtidigt som man vill minska klyftorna här har man också skurit ner på biståndet med nästan en femtedel. Detta i en tid då många länder står inför en svältkatastrof och där miljontals människor drabbas hårt av klimatförändringarna. Istället har man tagit av biståndet för att hjälpa ukrainska flyktingar som kommer till Sverige. Det är givetvis bra att vi tar emot ukrainare på flykt, men som ett av världens rikaste länder borde Sverige kunna göra båda delarna. 

Socialdemokraterna har fortfarande en rejäl hemläxa kvar att göra för att minska klyftorna i Sverige, och ännu mer för att bidra till att minska klyftorna i världen.

Amineh Kakabaveh som tvingar regeringen att inte ge vika för Erdogan.

Regeringens skamliga tassande inför den turkiska regimen.

Glöd · Debatt

”Poänglöst att koppla befolkningsfrågan till ekofascism”

Terroristen Brenton Tarrant, som mördade 51 människor 2019 i två moskéer i Christchurch på Nya Zeeland kallar sig själv ekofascist.

Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan riktas mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga, skriver Anders Sirén i en slutreplik på Valdemar Möllers inlägg i debatten om befolkningsfrågan.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

· Debatt

”Vilken agenda har de som oroar sig för befolkningsökning?”

Är befolkningsfrågan en klimat- och miljöfråga och hur ska den i sådant fall hanteras? Det är viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vilken deras agenda är, svarar Valdemar Möller Anders Sirén.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.