Glöd · Ledare

Den låga ersättningen driver asylsökande till svartjobb

61 kronor om dagen. Så mycket ska en ensamstående vuxen asylsökande som bor i så kallat eget boende klara sig på. Det ger mellan 1800 och 1900 kronor per månad. För de som bor på ett av Migrationsverkets boenden där mat ingår så är motsvarande summa endast 24 kronor om dagen, alltså cirka 720 kronor i månaden. Det är svårt att föreställa sig att någon kan leva på den summan utan att ha några andra inkomster. 

Som jämförelse ligger riksnormen för försörjningsstöd för en ensamstående person i dag på 4250 kronor i månaden. Det är förvisso också skamligt lågt, men försörjningsstödet räknas åtminstone upp varje år. Summan för asylsökande har legat fast ända sedan 1994 trots att 1900 kronor då skulle motsvara drygt 2600 kronor i dagens penningvärde. Som DN har visat är också Sverige det land i Norden som ger lägst ersättning till flyktingar

För alla som själva har varit, eller har mött, asylsökande är det här långtifrån någon nyhet. Att det nu uppmärksammas på flera håll i media handlar förstås om den stora migrationsvåg som kommer från Ukraina. Det är i någon mån väldigt talande att när DN skriver om det här så väljer de att vinkla det på att det är ukrainska flyktingar som bara får 61 kronor om dagen. Men summan är förstås inte unik för ukrainare utan samma för alla som flyr till Sverige. 

Trots att de flesta flyktingar inte klarar sig på det här utan måste förlita sig på välgörenhetsorganisationer för att få mat för dagen så ser den ansvarige ministern Anders Ygeman (som för övrigt hade en taxerad inkomst på 139 000 kronor i månaden under 2020) ingen anledning att höja stödet.

“Utgångspunkten är att de som kan jobba ska jobba”, säger han till DN och fortsätter: “Vi har från regeringens håll vidtagit flera åtgärder för att ukrainska flyktingar snabbt ska kunna skaffa sig ett arbete och egen försörjning”. 

Vad han inte säger är att för att överhuvudtaget kunna få ett jobb som asylsökande så behöver du ha ett giltigt pass (eller på andra sätt kunna styrka din identitet), något som de flesta ukrainare har, men som kan vara väldigt svårt att få fram om du kommer från till exempel Afghanistan eller Somalia. I praktiken är det alltså inte så enkelt som att alla som kan jobba också får ett jobb. 

Förutom att det är svårt att överleva på den här låga ersättningen så leder det också till att många asylsökande tar svartjobb där de ofta utnyttjas grovt. Många kvinnor, och även barn, blir också utsatta för sexuell exploatering och trafficking. 

Den här regeringen har många gånger pratat om att ta krafttag för komma åt svartjobben. Men samtidigt fortsätter man alltså att betala ut en ersättning som är så låg att många människor som inte kan få vanliga vita jobb blir helt utelämnade till den svarta marknaden. 

Ett anspråkslöst förslag är att hela regeringen provar på hur det är att leva på 61 kronor om dagen under ett år. Pengarna som vi därigenom skulle spara in på riksdagsarvoden får gärna gå till bättre flyktingmottagande.     

800 000 personer deltog i skräpplockardagarna i år.

Regeringen har redan skurit ner biståndet med en femtedel men SD och M vill sänka det ännu mer.

Glöd · Debatt

”Poänglöst att koppla befolkningsfrågan till ekofascism”

Terroristen Brenton Tarrant, som mördade 51 människor 2019 i två moskéer i Christchurch på Nya Zeeland kallar sig själv ekofascist.

Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan riktas mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga, skriver Anders Sirén i en slutreplik på Valdemar Möllers inlägg i debatten om befolkningsfrågan.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

· Debatt

”Vilken agenda har de som oroar sig för befolkningsökning?”

Är befolkningsfrågan en klimat- och miljöfråga och hur ska den i sådant fall hanteras? Det är viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vilken deras agenda är, svarar Valdemar Möller Anders Sirén.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.