”Stadsodling är inte lösningen”  – så lyder rubriken till en ledare i ATL skriven av lantbrukaren Magdalena Hermelin. Texten är en reaktion på en artikel i Svenska Dagbladet där en stadsodlare utanför London som odlat i blott ett år föreslås vara en del av lösningen på den alltmer kännbara matkrisen.

Hermelin menar att för att lösa problemen med matförsörjningen kan vi inte låta oss luras av bilden de idylliska och reportagevänliga exemplen som småskaliga odlingar, stadsodlingar och pallkragar i villaträdgården ger av matproduktion, vi måste se på det storskaliga jordbruket för att över huvud taget ha en aning om hur maten i dag produceras.

Som hustru till en småskalig odlare borde jag kanske bli provocerad. Industriellt, storskaligt jordbruk baserat på besprutning och fossila bränslen är inte heller lösningen, men det går inte att förneka att hon har en poäng. Bönder och deras arbete med att föda samhällets invånare är totalt osynliga, både i debatten om matförsörjningen och i romantiseringen kring det lokalproducerade och närodlade.

Om vi ska ta vår nuvarande och framtida matförsörjning på allvar är det bönderna vi måste framhäva och lyssna på. De om några vet hur ohållbart matsystemet är, hur oväsentligt deras arbete betraktas och hur lite förståelse det finns för hur maten kommer till våra bord, hur dålig beredskap vi har och hur otacksamt och oattraktivt det är att vara bonde i dag.

Att stadsodlingar och småbruk är bra i rent pedagogisk, idealistisk och filosofisk mening är det ingen tvekan om, det är också en mycket mer tilltalande arbetsplats för en ung, blivande jordbrukare att välja. Men vad händer när krisen är ett faktum? Sveriges självförsörjningsgrad är i praktiken lika med noll. Förutom att vi importerar hälften av vår mat är vi med vårt nuvarande jordbrukssystem beroende av drivmedel, konstgödsel och frön från andra länder för att odla över huvud taget.

När politiker från höger till vänster till exempel beslutar att det ska byggas på förstklassig jordbruksmark visar det hur liten insikten av jordens betydelse för vår överlevnad är och hur liten prioritet matförsörjningen har bland makthavare i en tid av krig och klimat- och energikris. Att man inte kan äta pengar eller ekonomisk tillväxt verkar fortfarande gå våra politiker förbi.

För att kunna ställa om vårt samhälle och vårt matsystem behöver vi varken gå bakåt till strävsamma medeltidsmetoder eller fantisera om futuristiska och resurskrävande tekniska lösningar. Istället borde vi ta vara på den samlade kunskapen som finns mellan småbrukare och storskaliga lantbrukare för att hitta en väg framåt. Småskaligt jordbruk är på sikt en  lösning, men det vore naivt att tro att om en kollaps stod för dörren så är matproduktionen säkrad via dem. Det krävs grundliga systematiska förändringar som kan understötta en sådan förändring. Däremot kan samarbeten mellan olika småskaliga jordbruk komma närmare en realistisk omställning av vår matproduktion med tillräckligt stora skördar för att föda ett samhälle.

Därför är det viktigt att inte förringa vad bönderna som producerar det mesta av vår mat har att säga om förutsättningarna för jordbruk i dag. Både makthavare och samhället i stort behöver erkänna böndernas livsviktiga roll i samhället, för att kunna prioritera matproduktionen tillräckligt mycket för att fatta beslut som försäkrar en framtid utan svält, med hållbara, resilienta och ekologiska odlingar.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.