SR rapporterade i förra veckan om att Kjell från Göteborg, som får försörjningsstöd, inte har råd att köpa sommarskor eftersom matpriserna ökat rejält på kort tid medan riksnormen för försörjningsstöd står still.

Samma vecka väljer Kristdemokraterna med Ebba Busch i spetsen att komma med ett politiskt utspel om just mottagare av försörjningsstöd. Inte för att de vill se till att även de som får minst i samhället ändå har råd med det mest basala, nej nej. Fokus ligger på att människor som eventuellt skulle kunna få ett arbete inte ska ha rätt till försörjningsstöd, utan ska flyttas över till ett statligt dagpenningsystem med höga – definitiva – krav från Arbetsförmedlingen gällande deltagande, utbildningsinsatser och arbetssökande. Som om dessa krav inte redan existerar. 

”Under 2020 var 57 procent av biståndstagarna i försörjningsstödet arbetsföra och förra året ökade antalet arbetsföra bidragstagare med 11 procent, enligt Socialstyrelsen” skriver KD och det låter ju definitivt som sensationell statistik. Statistik som inte är lätt att hitta i Socialstyrelsens offentliga rapporter, för all del, eftersom Socialstyrelsen inte kategoriserar människor som ”arbetsföra”, om vi inte pratar om ”arbetsför ålder”, men det är inte samma sak.

I dokumentet Försörjningshinder och ändamål med ekonomiskt bistånd 2020 framgår det dock att 49 procent av alla som tog emot försörjningsstöd det året gjorde det på grund av arbetslöshet, vilket innebär att man antingen får otillräcklig ersättning, väntar ersättning eller inte kvalificerar sig för någon arbetslöshetsersättning.

Vi ponerar att KD tolkar det som att de då per automatik även är arbetsföra – trots att många utförsäkrade hamnar på försörjningsstöd just för att de inte är det. Och om vi även lägger till siffrorna för dem som är arbetslösa med etableringsersättning (4,5 procent) och dem som står i kategorin ”Utan försörjningshinder”, vilket innebär att man har en inkomst som överstiger riksnormen men har behov av tillfälligt bistånd, kommer vi upp på 56,6 procent ”arbetsföra”.

Lite andra saker ur rapporterna från Socialstyrelsen som hade kunnat hamna i fokus i KD:s politik är att drygt 5 procent av alla som tar emot försörjningsstöd antingen arbetar heltid eller ofrivillig deltid, eller att 15 procent av samtliga ensamstående kvinnor med barn i Sverige fick ekonomiskt bistånd 2020, att antal barn i biståndshushåll var 130 000, eller att cirka 25 procent av alla inrikes födda med ekonomiskt bistånd hade försörjningshinder av sociala skäl, mot 14 procent av de utrikes födda. Men det kanske inte är lika roligt att prata om när man vill driva en linje för hårdare tag.

Nåväl. I ärlighetens namn ska sägas att flera av KD:s argument för att människor som är arbetslösa inte ska ha försörjningsstöd inte är helt dumma. Exempelvis att utformningen av försörjningsstödet är sådan att marginaleffekten på mindre löneintäkter är 100 procent, vilket gör det fullständigt meningslöst att ta något som helst arbete om den slutliga lönen inte blir högre än försörjningsstödet, eftersom alla inkomster dras rakt av. Med den statliga dagpenningen KD istället föreslår skulle marginaleffekten bli 40 procent, vilket skulle innebära att om du tjänar 1 000 kronor får du behålla 600 av dem, istället för 0 kronor som på försörjningsstöd.

Men här är då den givna uppföljningsfrågan – varför inte göra om i försörjningsstödet så att det lönar sig att arbeta för alla mottagare, oavsett anledning till att de ens får ekonomiskt bistånd från början? Varför ska det bara vara förunnat dem som är inskrivna på arbetsförmedlingen att kunna ta ett mindre jobb för att dryga ut kassan?

Eller, ännu bättre, varför inte bara införa basinkomst som trappas av mer och mer i förhållande till inkomsten? Då skulle det verkligen alltid löna sig att arbeta, oavsett hur lite eller mycket man gör det, eller anledningarna till det. Inget bidragsfusk, inga stolar att falla emellan, mycket mindre administration – och således mycket mer tid och resurser för socialtjänst och arbetsförmedling att faktiskt kunna arbeta med de individuella ”unika lösningar [som] måste till för varje person” som KD förespråkar.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.