Ni kommer kanske ihåg hur det lät innan Sverige lämnade in sin Nato-ansökan? Nato:s generaldirektör Jens Stoltenberg och statscheferna i olika Nato-länder verkade nästan tävla i att vara mest välkomnande, och alla lovade de att det skulle gå rekordsnabbt att behandla Sveriges och Finlands ansökningar. Lyssnade man till de svenska och finska politikerna verkade också alla övertygade om att själva ansökan mest var en formalitet. 

Sen kom Turkiet och satte sig på tvären, och det är egentligen inte särskilt svårt att se varför. Turkiets president Recep Tayyip Erdogan sitter i ett lysande utpressningsläge. Han vet hur gärna Sverige vill släppas in i Nato och kan därför komma med krav som kan tyckas helt absurda. Han har också ett val nästa år att se fram emot och det skulle förstås vara en stor fjäder i hatten för honom om han lyckas driva igenom något av kraven, till exempel att Sverige börjar exportera vapen till Turkiet eller att Sverige slutar ge stöd som kurder kan ta del av. Lyssnar man till de uttalanden som Erdogan har kommit med hittills verkar han inte heller beredd att backa en millimeter från sina krav. Men märkligt nog verkar de svenska politikerna inte låtsas om det, fortfarande låter det som att det här bara är små meningsskiljaktigheter och missförstånd som snart kommer vara utredda och överspelade. 

Att Sverige skulle utlämna några av de personer som finns på Turkiets lista och som de hävdar har kopplingar till terrororganisationer anser de flesta bedömare vara otänkbart. Sverige är ju en rättsstat och demokrati, inte skulle väl vi lämna ut människor till ett land där de riskerar tortyr? Saken är bara den att det har hänt tidigare. 2001 lämnade Sverige ut två terrormisstänkta personer, Ahmed Agiza och Mohammed Alzary, till Egypten efter en begäran från USA. I Egypten utsattes de för fruktansvärd tortyr och en av dem dömdes till 15 års fängelse utan möjlighet att överklaga. Hela ärendet omgärdades av väldigt mycket hysch-hysch och det var först efter att Kalla fakta granskade avvisningarna 2004 som det blev känt för allmänheten vad som hade hänt. 

Skulle något liknande kunna ske igen? Säkert inte öppet, men blir den svenska regeringen tillräckligt desperat går det inte att utesluta att de kommer upprepa förfarandet från 2001. 

Personer som är medborgare i Sverige får enligt lagen inte lämnas ut till något annat land. En annan femma är det med de personer som lever som papperslösa eller som inte har fått asyl än. Mediesajten Blankspot har på senare tid rapporterat om åsiktsregistrerade kurder som har utvisats till Turkiet. Enligt advokaten Abdullah Deveci rör det sig om ett hundratal fall där Säpo menar att kurder är kopplade till olika terroriströrelser. Eftersom Säpo:s bedömningar är hemligstämplade är det svårt att avgöra hur väl de har på fötterna när de bedömer de här personerna som terrorister, men enligt Blankspot rör det sig om personer som ”haft ett lågintensivt politiskt engagemang inom partier eller organisationer som arbetar för kurders rättigheter”. Även om det skulle vara så att alla dessa personer faktiskt var terrorister så strider det mot Europakonventionen att utvisa människor till länder där de riskerar att utsättas för tortyr. Men trots att det finns bildbevis på att kurder som utvisats till Turkiet blivit torterade fortsätter utvisningarna. 

Om det finns några papperslösa eller asylsökande på Turkiets “svarta lista” över personer som de vill ha utlämnade är inte känt, men om så skulle vara fallet så skulle det vara ett enkelt sätt för Sverige att gå Turkiet till mötes utan att riskera någon allmän folkstorm. Vad som händer med papperslösa och asylsökande brukar nämligen få bry sig om. 

Frågan måste ställas: Exakt hur långt är den svenska regeringen beredd att gå för att släppas in i Nato-värmen? Svaret borde vara självklart, vi förhandlar inte med stater som kränker mänskliga rättigheter och som behandlar en stor folkgrupp oerhört illa. Men att vi är beredda att förhandla har vi redan visat. Vad förhandlingarna kommer mynna ut i får tiden utvisa, men glöm inte bort att det är Turkiet som sitter med trumf på handen.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.