En levande demokrati måste godta vissa störningar – men var går gränsen, frågar sig Jonas Lundström apropå de uppmärksammade vägblockaderna som har varit den senaste tiden. I denna essä efterfrågar han en lugnare och mer nyanserad debatt.
När klimatnätverken Återställ våtmarker och Extinction Rebellion under våren blockerat vägar har reaktionerna inte låtit vänta på sig. En ledartext i GP beskrev ”militanta klimatextremister” som unga, oförståndiga kick-sökare som riskerar människoliv. Den ryktbare Jan Emanuel gick helt sonika ur sin bil och började släpa bort ”idioterna” som ”förstör för vanligt, hederligt folk”. Högerpolitiker har talat om hårdare lagar, och polisen har anmält demonstranter för ”sabotage”, ett brott med fängelse upp till livstid i straffskalan.
Om vi sållar bort personangreppen kan vi här finna flera sakargument. Låt oss börja med att ”vanligt folk” störts av dessa kampanjer som krävt återställda våtmarker och inställda fossila subventioner. Enligt Naturskyddsföreningen stöds klimatskadlig verksamhet med 30 miljarder skattekronor årligen. Insatser för att att återställa våtmarker når inte ens de uppsatta miljömålen, och dränerad torvmark genererar 25 procent av Sveriges territoriella utsläpp, enligt Naturvårdsverket. Men vad har bilisten med detta att göra?
Demonstrationsfrihet viktigare än trafikhänsyn
I populistisk retorik finns en klyfta mellan ”folket” och ”eliten”. Över den går i så fall en motorvägsbro. 2018 röstade 87 procent av de röstberättigade, och nästan alla stödde partier som värnar fortsatt tillväxt och miljöförstörelse. Inget riksdagsparti vill föra en politik som ger den halvering av klimatutsläppen till 2030, sju procent per år, som enligt professor Johan Rockström behövs för att uppfylla Parisavtalet.
Att aktivism riktar sig mot allmänheten och samtidigt ställer politiska krav är heller ingen anomali. Sociala rörelser har en ”konfliktrepertoar”. Genom strejker eller bojkotter drar man sig undan för att lyfta en fråga. Genom en demonstration tar man istället plats och kräver uppmärksamhet. Alla dessa klassiska praktiker påverkar normaliteten. Den namnkunniga juristen Thomas Bull skriver i sin avhandling Mötes- och demonstrationsfriheten om hur denna frihet stör ”vardagens vanliga ordning … Tidsförluster, obekvämlighet och andra irritationsmoment följer i dess spår. Detta är inte tillräckligt starka skäl för att begränsa [den].” Bull menar att demonstrationsfriheten kan väga tyngre än trafikhänsyn även ”under rusningstid, när trafikstörningarna kan bli stora … [Det] är ett rationellt sätt att försäkra sig om största möjliga spridning av sitt budskap.”
Ordningslagen kräver polistillstånd för allmänna sammankomster. Även demonstrationer som saknar tillstånd skyddas av grundlagen, men den arrangör som inte följer tillståndsregler kan lagföras. I arbetarrörelsens barndom var demonstrationen en kaxig och dynamisk styrkeuppvisning. Idag är den en ofta beskedlig ritual. Att socialt motstånd då söker sig (ut på) andra vägar förvånar inte.
En levande demokrati måste alltså godta vissa störningar. Men var går gränsen? Om människor på en väg utgör en grundlagsskyddad demonstration eller brottslighet avgörs i mycket av polis på plats. Om gruppen beskrivs ”störa den allmänna ordningen” kan en ”ordningshållande befallning” utfärdas och kriminaliseringsprocessen aktiveras. Hur länge en demonstration tillåts varierar, jag har mött allt från några sekunder till tolv timmar. Polisen måste inte förklara när och varför de förvandlar engagerade medborgare till brottslingar som kan angripas med våld, låsas in, lagföras. När civil olydnad till och med blir ”sabotage”, ett av brottsbalkens allvarligaste brott, har vi nått en ny nivå av repression. Tyngre maktmedel till ”lag och ordning” har blivit populär politik de senaste åren, men historien visar hur hårdare tag från de styrande också kan driva fram oönskade effekter, reaktioner och motståndstaktiker.
Utsläpp dödar
Hur är det då med argumentet att förseningar kan leda till att människor skadas eller dödas? I den typiska blockaden vidtas åtgärder för att minska riskerna för detta, men vem bär ansvaret om det ändå händer? För kritikern är det självklart – aktivisterna är skyldiga, aktionen förkastlig. Vissa aspekter har då valts ut, förstorats, och tillåtits fylla hela synfältet. Om man flyttar fokus eller zoomar ut kompliceras bilden. Köer uppstår ofta när stora trafikflöden möter specifika hinder som vägarbeten, olyckor eller långsamma fordon. Denna trafik är också en blodig historia. Utsläpp dödar årligen 8 000 människor bara i Sverige, många skadas på vägarna, och oöverblickbara mängder icke-mänskliga djur dör, bland annat tiotusentals igelkottar. Till det kommer klimateffekter som hotar allas vår framtid. Att ta bilen är med andra ord en ofta dåligt motiverad våldshandling. Vägblockaden kan därför också, utöver indirekta krav och budskap, ses som en direkt aktion mot ett ständigt pågående men normaliserat våldsflöde.
Vårt samhälle är en motorväg som breder ut sig framför oss mot en destination som stavas kollaps. Politiker har trots ett halvsekel av larmrapporter från forskarvärlden fortsatt att underhålla denna motorväg. Inget tyder på att de vill stänga den och peka ut en annan riktning att vandra i. Väntar vi på dem väntar vi av allt att döma förgäves. Vi riskerar därmed inte bara våra egna liv, utan hela livssystemets hälsa. Det är mycket i den vågskålen. Ingriper vi däremot själva och lyckas skapa ett starkt tryck underifrån ökar i alla fall chansen att vända utvecklingen. Sociala rörelser har skapat drastisk förändring tidigare, men aldrig understödda av stående ovationer, aldrig utan motstånd från delar av ”allmänheten”, aldrig med de styrandes tacksamma tillåtelse.
Hjältar eller djävlar?
Vägblockader är inget som tillgrips tanklöst, och det av goda skäl. Aktivism innebär metaforiskt (och ibland bokstavligen) att ropa, men att ropa jämt ger heshet och avtrubbar de som lyssnar. Demonstrationer i trafik är också farligt, allra farligast för aktivisterna. Globalt har en lång rad aktivister skadats och vissa dödats de senaste åren efter att ha blivit påkörda. Att placera sin oskyddade kropp bland stora och hårda fordon fyllda av ibland arga, kränkta och våldsamma förare som tutar och skriker är obehagligt. Vägblockader kan leda till domar och straff, till dödshot i sociala medier, till avståndstagande från närstående. De påverkar medmänniskor med egna liv och agendor som ofta inte har vilja, beredskap eller kunskap att förstå en eko-aktivism som oönskat rör till deras vardag. Och visst kan det finnas bättre måltavlor för aktioner.
Vägblockader provocerar, helt enkelt, och kan som annan normbrytande aktivism locka icke-deltagare till snabba, dualistiska ställningstaganden – aktivisterna är hjältar eller djävlar. En lugnare, mer nyanserad vägning av problem och möjligheter i ljuset av de kontexter vi befinner oss i är att föredra. Var vi sedan landar kommer garanterat att variera. Värt att påminna om är också att det inte är något neutralt beslut att avstå från att inta vägarna till miljön och klimatets försvar. Att inte agera på ett sätt som stör den allmänna ordningen är att ställa sig bakom normalitetens våldsextremism. Även det är farligt. Även det har sitt pris.
