Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har länge slagits om titeln som det mest jaktvänliga partiet. Nu ger sig Socialdemokraterna in i den kampen också. Landsbygdsministern Anna-Caren Sätherberg (S) är tydlig med att hon vill att den svenska vargstammen minskar. Hon har också stöd i riksdagen som nyligen beslutade att vargstammen bör minska till 170 individer, från omkring 400 för närvarande. Det är betydligt färre än de 300 vargar som regeringens egna expertmyndighet Naturvårdsverket har angett behövs som ett minimum för att arten ska ha en gynnsam bevarandestatus.

Som skäl till att vilja minska stammen anger Sätherberg att “vargstammen ökar varje år” och att “konfliktnivån har ökat och acceptansen har minskat”. Båda de här påståendena är diskutabla. De senaste 4–5 åren har antalet vargar i Sverige förvisso ökat successivt, enligt Viltskadecenters och Rovdjursdatas årliga inventeringsrapporter, men ser man på en tioårsperiod så har det gått upp och ner och rört sig mellan 300 och drygt 400 vargar. Vintern 2014/2015 fanns det till exempel fler vargar än det gör i dag.

Slutsatsen att acceptansen har minskat drar Sätherberg utifrån att det är många som hör av sig till henne och är oroliga. Det är knappast någon vetenskaplig slutsats. Hur hög acceptansen för varg verkligen är i Sverige är svårt att säga eftersom motståndarsidan är så extremt högljudd. Visst finns det många som tycker illa om vargen, och en del som tycker att den borde utrotas helt, men det finns också många som tycker det är viktigt att varg ska få fortsätta finnas, dels för att man värnar om individerna men också för att de spelar en viktig roll i ekosystemet. Enligt Naturskyddsföreningen skulle till exemplen gnagare, mindre rovdjur, växtlighetens och trädens utbredning påverkas negativt om vargen försvann.

Varghatet har en lång historia och det är inte så många decennier sedan som vargen var helt utrotad i Sverige. Från att ha varit borta helt under delar av 70-talet och början av 80-talet så har den långsamt tagit sig tillbaka, men fortfarande betraktas den som sårbar, och om vi skulle minska populationen till enbart 170 stycken kan det få genetiska komplikationer, vilket på sikt kan leda till att den dör ut helt igen.

Det är inte så konstigt att det här utspelet från landsbygdsministern kommer nu. Det är valår och S känner sig säkerligen hotade av att det blåbruna blocket försöker fånga in de konservativa landsbygdsväljarna. Men det är inte desto mindre sorgligt. Om vi inte är försiktiga finns det en risk att vargen återigen kommer vara utrotad från Sverige om några decennier, det skulle vara en stor förlust inte bara för vargarna utan för hela naturen.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.