Föreställ dig att du sitter hemma och äter frukost en lördag morgon, när telefonen plötsligt ringer. Du svarar och blir förvånad när rösten i andra änden förklarar att hen ringer från sjukhuset, och ber dig infinna dig där på ett datum om några veckor för operation. 

Du svarar att det måste vara något slags missförstånd för det är inget fel på dig, sist du gick till läkaren för hälsokontroll var allt toppen! 

Sjukhuspersonalen förklarar lugnt att sedan den nya Pro liv-lagen klubbades igenom så är det alla invånares skyldighet att bistå med sina kroppar om de kan hålla andra människor vid liv. Just du råkar nu ha en blodtyp och andra goda värden som gör dig till den perfekta donatorn av en del av din lever, åt en patient som behöver en ny. Du bör inte dricka någon alkohol fram tills operationen och uppmanas även sluta röka, om du gör det. Du kan även räkna med att behöva vara sjukskriven i 3-6 månader efteråt, eventuellt längre.

Du försöker omtumlad protestera; du har redan andra planer det datumet, du har varken tid eller råd att vara borta från jobbet så länge, dessutom är väl operationer alltid förknippade med risk för komplikationer eller till och med döden om något går fel? 

Personalen i luren lyssnar med jämnmod, och upprepar sedan att det är så lagen ser ut nu.
– Tack för att du väljer livet, säger hen käckt innan hen lägger på luren. Du stirrar på telefonen. Kan de göra såhär? Kan de verkligen tvinga dig till en medicinsk procedur som du inte vill genomgå, för att just din kropp råkar ha några egenskaper som kan hålla en annan vid liv? Du googlar febrilt på vad som händer om du vägrar. Tittar länge på svaret innan du lägger ner telefonen på bordet bredvid ditt nu kalla morgonkaffe. Fängelse i upp till 15 år. Du har inget val. 

Om du tyckte att detta lät som introt till ett avsnitt av P3 Dystopia är det ingen slump. Det skulle vara ett fruktansvärt dystopiskt samhälle om staten kunde gå in och bestämma att du, trots att du inte vill, måste låta din kropp användas för att hålla liv i någon annan. Tyvärr är det exakt det samhället många redan lever i, eller som i USA, riskerar att mycket snart leva i.

Jag pratar givetvis om rätten till fri abort. Rätten att som varande en person som råkar ha en kropp med de egenskaper som kan hålla ett foster vid liv själv få välja om man vill upplåta den till just det, utan att riskera straff om man väljer att avstå. Det finns inte något annat tillfälle där människor kan tvingas till sådana fysiska uppoffringar för att hålla någon annan vid liv. Inte ens föräldrar till barn med sjukdomar som kan hjälpas av en organdonation kan mot sin vilja tvingas att dela med sig av sin kropp för att barnet ska överleva. Till och med döda människors kroppar har rätten att lämnas i fred om de inte explicit tidigare gett samtycke till något annat. 

När vi nu ser att aborträtten dras in eller hotas på fler och fler platser i världen, som nu senast i USA, kom ihåg det: Abortmotståndarna vill att gravida ska ha mindre rätt till kroppslig autonomi än vad döda har. Det är inte en inställning som är värdig ett civiliserat samhälle.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.