I serien “Vem mördade skolan?” som går på SVT just nu försöker komikern Jesper Rönndahl gå till botten med vems, eller vilkas, fel det är att det har gått åt helvete med den svenska skolan. För att det har gått åt helvete verkar ju nästan alla vara överens om, frågan är bara vem man ska skylla på – är det kommunaliseringen, friskolereformen, flumskolan, betygsinflationen eller digitaliseringen?

Det är en bitvis intressant och bitvis underhållande serie men ganska ofta blir det en väldigt förenklad och onyanserad bild. Så har det varit i alla avsnitten, men frågan är om inte det senaste avsnittet, som har döpts till ”Mördarmaskinen” och som handlar om digitaliseringen, tar priset. Premissen i det här avsnittet är att Sverige har satsat jättestora belopp på att digitalisera skolan, satsningar som dock inte har fått önskvärd effekt. Istället visar till exempel en granskning av OECD att ju mer länder har investerat i datorer, desto mer har skolresultaten sjunkit. 

Okej, det låter ju illavarslande, men till att börja med behöver vi diskutera om det bara beror på de digitala verktygen eller om det är andra faktorer som spelar in. Och för det andra kanske vi bör fråga oss om det bara är skolresultat vi ska titta på när vi utvärderar om digitaliseringen har varit bra eller dålig? Man lär sig ju inte bara för att kunna studera vidare på gymnasiet och så småningom få ett jobb utan också för livet.

Det är ett faktum att väldigt mycket i vår omgivning är digitalt numera. Det finns förstås fortfarande många jobb – som till exempel städare, rörmokare eller trädgårdsmästare – som är relativt icke-digitala, men de kommer att bli färre och digital kunskap kommer att bli viktigare även inom dessa yrken. Och det är ju inte bara i yrkeslivet vi behöver ”digital kunskap”, att lära sig att söka på ett bra sätt och kunna jämföra olika källor är till exempel extremt viktigt i dag. En del skulle säga att barn som växer upp i dag får den kunskapen automatiskt, att det inte är något man behöver lära sig i skolan, men det är faktiskt inte säkert. Det finns familjer som inte har råd med en dator eller mobiltelefon till sina barn. Det är också så att barn till datorvana föräldrar kommer att ha ett försprång gentemot andra barn, och skolan kan vara en möjlighet att jämna ut det försprånget.

Det finns givetvis problem med en övertro på digitaliseringen, eller ”digitalisering för digitaliseringens skull”, som tidigare utbildningsministern Gustav Fridolin uttrycker det i programmet. Och det finns gott om företag som bara är ute efter att sälja på skolorna dyra produkter, något som också lyfts i avsnittet. Där är jag helt överens med programmakarna. Men problemet ligger ju inte så mycket i digitaliseringen i sig som hur den appliceras. Finns det inte engagerade lärare så kommer det inte bli bra, men det kommer det å andra sidan inte heller bli om man har lärare som bara delar ut läroböcker till eleverna och säger: “lär er det här”.

Det finns alltså en tendens att kasta ut barnet med badvattnet här. Kritisera gärna de skolor som satsar jättebelopp på digitala verktyg utan att ha kunskapen om hur de ska användas, eller som lanserar ”nya pedagogiska arbetsformer” där eleverna lämnas vind för våg med sina datorer eller plattor. Men att skylla på verktygen i sig är ungefär lika korkat som de som oroade sig för videovåld på 80-talet.

Frågan är förstås också vad man skulle ha gjort istället. Är alternativet att vi ska återgå till att bara skriva med papper och penna och söka upp all fakta i tunga uppslagsböcker på biblioteket? Jag hoppas och tror att det inte är någon av forskarna som uttalar sig i programmet som förespråkar det, men man får nästan det intrycket när man tittar.

Det som är lite märkligt i programmet är också att man talar väldigt lite om vad det är som gör att den digitala undervisningen fungerar sämre. Det finns säkert forskning som visar att barns koncentrationsförmåga försämras när man använder datorer och surfplattor, eftersom det finns så många distraktionsmoment, men väldigt lite av det tas upp.

Det hade kunnat bli ett intressant program om man istället för att bara gå in för att såga digitaliseringen diskuterade hur en digitalisering kan genomföras på ett sätt så att det gynnar kunskapsinhämtningen. Att det finns problem med att bara kasta in datorer i klassrummen och tro att det ska lösa allt kan vi nog vara överens om, men lika överens borde vi vara om att problemet inte är medierna i sig utan de pedagogiska arbetsformerna.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.