Som ledarskribent är det lätt att vara reaktiv. Det är på sätt och vis också vår uppgift, att reagera på och kommentera det som sker inom politiken. Men det är inte bara tidningsspalterna som fylls av reaktioner, ofta känns det som att hela det politiska samtalet bara består av reaktioner på något som någon har sagt eller gjort. Nu senast var det Ebba Buschs famösa uttalande om att skjuta på demonstranter. Hennes uttalande var i sin tur en reaktion på att folk kastade sten mot polisen, och dessa personer reagerade i sin tur på att Rasmus Paludan ville bränna Koranen. 

Missförstå mig inte. Självklart är det viktigt att vi reagerar när vi ser något vi tycker är skrämmande eller provocerande, att vi kritiserar och fördömer. Men det kan inte vara allt. Vi måste också våga komma med egna förslag. Gör vi inte det är det lätt att vi bara hamnar i en ond cirkel där vi endast skäller på varandra istället för att höja blicken och se framåt. 

Det är lätt att se varför det är så här. Det är så mycket lättare att kritisera något som någon annan har gjort eller sagt än att komma med ett eget, väl genomtänkt förslag. Det senare kräver mer tankemöda och det är inte ens säkert att någon kommer att lyssna på dina idéer. Medielogiken bidrar också till att det som sticker ut och provocerar får ta mycket mer plats än väl underbyggda och nyanserade resonemang (något som många politiker, alltifrån Donald Trump till Ebba Busch, inte är sena med att utnyttja). Det är sorgligt, men kanske något vi måste leva med och förhålla oss till. 

Men om ingen lyssnar till det du säger, om du tycker att du har världens bästa idéer men du lyckas inte nå ut med dem, då kan du också försöka visa dem genom praktiskt handling. Saknar du platser för kulturutövande? Prata med kommunen och se om du och dina vänner kan hyra in er i en lokal. Tycker du att lokala valutor låter som en bra idé? Se om du kan hitta likasinnade i närområdet och skapa er egen. Tycker du att vi importerar alldeles för mycket mat? Börja odla själv, eller stötta lokala odlare.  

Det fina med att göra praktiska saker är att det både kan ge dig själv mer energi och att det kan skapa ringar på vattnet. Kanske ser någon det du har gjort och blir inspirerad till att skapa något liknande.  

I Landets fria tidning vill vi gärna inte bara beskriva allt det negativa som sker i världen, utan också lyfta fram de här positiva och praktiska exemplen. De som gör saker själva istället för att bara se på. De som inte förväntar sig att politikerna eller marknaden ska lösa alla problem utan som är medvetna om att verklig förändring måste byggas underifrån och att det är vi alla som måste skapa den tillsammans. 

I höst är det val. Det är svårt att inte känna uppgivenhet när man följer den politiska debatten där nästan allt kretsar kring upprustning, hårdare tag, fler utvisningar, strängare straff och så vidare. Men istället för att tänka att vi bara ska rösta på det minst dåliga alternativet och hoppas att de ska göra jobbet så tror jag vi måste börja lära oss att inse att det är vi som har makten. Vi kan höja våra röster, inte bara en gång vart fjärde år, utan hela tiden. Vi kan bygga upp alternativa gemenskaper utifrån de värderingar vi tror på och vi kan vägra att följa regler som går emot vår moraliska kompass. I slutändan är det vad demokrati handlar om. 

Mahatma Gandhi brukar tillskrivas citatet “Var den förändring som du vill se i världen”, något som han aldrig sa, i alla fall inte ordagrant. Men han sa något minst lika inspirerande: ”Vi speglar bara världen. Alla strömningar som finns i den yttre världen finns även i vår inre värld. Om vi kunde förändra oss själva skulle också företeelser i världen förändras. När en människa förändrar sin egen natur, så förändras också världens attityd gentemot honom. Detta är det gudomliga och högsta mysteriet. En underbar sak och källan till vår lycka. Vi behöver inte vänta och se vad andra gör.”

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.