Det går snabbt nu. Knappt har första opinionsundersökningen där över hälften av befolkningen är positivt inställda till Natomedlemskap kommit så får vi höra att regeringen redan inom några få veckor kanske kommer skicka in en Natoansökan. Man säger definitivt nej till Vänsterpartiets krav på folkomröstning.

Istället ser vi en blixtsnabb process där vi medborgare ser ut att helt lämnas utanför. Ansökan riskerar att skickas in långt innan valet, i en stor avgörande fråga, som inte fanns på tapeten över huvud taget förra gången vi fick rösta.
Att Magdalena Anderssons regering återigen försöker stressa igenom ett storskaligt beslut är ingenting ovanligt, jag har kritiserat dem för det flera gånger tidigare. Men skalan, den är enorm. Det här är ett beslut vars konsekvenser kommer bestå i decennier, kanske längre.

När Nato expanderar reagerar länderna runt omkring. Kina och Indien lyssnar, Ryssland höjer sitt tonläge. Och över världen kommer vi se allt större satsningar på vapen, och krig. Redan innan har vi en stor konflikt mellan väst och Kina, om ekonomi, om teknologi och makt. I takt med att Nato utökar sitt territorium och satsar allt mer på sin krigsarsenal riskerar vi också att Kina och Ryssland vänder sig till varandra. Risken för att vi återigen får se kalla krigets proxykrigföring är överhängande. Samtidigt blir möjligheterna till demokratisering av Ryssland och Kina allt svårare att se.

I takt med att världsnarrativet delar in länder allt tydligare i ont och gott och att de onda framstår som allt mer onda, med ett Ryssland som återigen seglat upp som ärkeskurk, drömmer allt fler om Nato som någon sorts världspolis. En polis som kan hindra Saddam Hussein, Ghaddafi och Putin. Nu när vi ser förödelsen i Mariupol tror jag att nästan alla på något plan kan känna in sig i behovet av en sådan.

Men Nato är inte, och kommer aldrig kunna bli, någon legitim form av världspolis. Tvärtom ligger det i själva konstruktionen att man bara kan agera polis i länder där man inte har någon rätt att vara. Nato kommer aldrig avsätta en diktator som Erdogan, man kommer inte gå in i Ungern och säkerställa demokratiska val, eller ställa Polens president Andrzej Duda till svars för hans allt större inskränkningar i demokratin. Nato är en militärallians gjord för att försvara klubben som ingår, och ibland, lite nyckfullt, göra militära ingrepp i länder som är utanför. Det är något helt annat än en polis.

Det kan vara så att det de närmsta åren framstår som säkrare att vara i klubben. Där vi kan känna oss goda och luta oss mot att om någon skulle skicka en stor bomb mot oss så finns det än större bomber att skicka tillbaka. Men när vi om tio, tjugo, trettio år ska summera hur mycket resurser, och hur många liv, mänskligheten lagt på krig, där alla följde med och eskalerade situationen. När vi väljer att bygga murar, avsluta samarbeten och dehumanisera fienden, ”de onda”. När världen blir allt mer spänd, nervös, då är det inte säkrare här heller.

Vi kan inte välja värld, men vi kan välja vilken röst vi vill vara i den värld vi befinner oss i.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.