Jane Addams sade en gång: ”Sann fred är inte bara frånvaron av krig, det är närvaron av rättvisa. Ingenting kunde vara värre än rädslan att man hade gett upp för tidigt och lämnat en outnyttjad ansträngning som kunde ha räddat världen.” Hon var en pionjär inom socialt arbete genom sin fattigdomsbekämpning i USA och visste vad hon talade om. Under 1900-talets första hälft blev hon involverad i den kvinnliga rösträttsrörelsen och under första världskriget var hon verksam som ledare i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet. Tillsammans med den amerikanske diplomaten Nicholas Murray Butler tilldelades hon Nobels Fredspris 1931.
Hennes insiktsfulla citat ekar in i våra dagar. En långsiktigt hållbar fred innebär en rad ansträngningar som inkluderar en rättvis fördelning av makt och resurser, fria medier och ett fungerande oberoende rättsväsende, förtroendeskapande civila åtgärder, diplomati och dialog i konfliktförebyggande syften och en säkerhetspolitik som i första hand fokuserar på att skydda människor och inte stater. Den militära makten har alltid varit konstruerad enbart för mellanstatliga krigsföringar, vilket har upprepats decennium efter decennium.
Ända sedan Vladimir Putin inledde sitt invasionskrig i Ukraina den 24:e februari har debatten kring det svenska militärförsvaret gått på högvarv. De frön som de små stegens politik sått under 2010-talet börjar nu att skördas för fullt. De rejält ökade försvarsanslagen, exporten av krigsmateriel till Ukraina och frågan om huruvida Sverige borde ansöka medlemskap i militäralliansen Nato är bara några kraftfulla uttryck för de senaste årens normalisering av krigshetsretoriken i den svenska säkerhetspolitiken.
Moderaternas partiordförande Ulf Kristersson har lovat att han skall skicka in en Natoansökan för Sveriges räkning, förutsatt att han blir vald till statsminister och att det finns en tillräckligt stabil majoritet i riksdagen. Söndagen den 27:e mars ägnade sig SVT Agenda åt en specialsändning om det svenska försvaret och om Nato-medlemskap, en specialsändning som tyvärr var det bland det värsta jag sett från våra folkvalda rikspolitiker.
Sammantaget har de militaristiska diskurserna inom den svenska säkerhetspolitiken utmynnat i en intensiv krigsdebatt, när vi i själva verket borde ha en fredsdebatt. I Sverige borde vi ha en seriös och fördjupad diskussion om att minska spänningarna i Östersjöområdet och på den europeiska kontinenten. Det är som att krig och militärt våld utgör normaltillstånd i världen, medan fred framställs som ett temporärt undantag. Egentligen borde det vara tvärtom. Åtminstone borde en målsättning vara en normförskjutning åt det håll där fred utgör en tydlig, självklar och konkret utgångspunkt.
Sveriges alliansfrihet har varit ett robust beskydd under första och andra världskriget samt under kalla kriget, därför att vi har kunnat agera med en självständig röst och med stort förhandlingsutrymme. Sverige har därför en unik position i Europa som alliansfritt land, med anledning av att vi har en fredstradition sedan 1814. Utifrån den premissen är det viktigare än någonsin för Sverige att upprätthålla en trovärdighet och förutsägbarhet genom fortsatt bedriva ett aktivt fredsarbete i form av diplomatiska och humanitära insatser.
Att förespråka fred innebär inte att förorda undergivenhet och underkastelse, tvärtom är fredsarbete en mycket mödosamt, ansträngande och omfattande handling med inriktningar mot självbestämmande, demokrati och ökad respekt för mänskliga rättigheter. Den ryska feministiska rörelsen har mobiliserat för fullt mot Putins järngrepp och författat ett upprop som fördömer hans krigsföring, liksom idén som våld som lösning på konflikter. Historien har en rad exempel på hur stora och långvariga samhällsförändringar lyckats skapas genom social mobilisering utan användning av våld som metod. Arbetarrörelsens olagliga strejker bidrog till att stärka vår svenska demokrati en gång i tiden.
Jag förhåller mig givetvis inte kompromisslös och okritisk till pacifismen vid alla tillfällen, speciellt inte i samband med invasioner och statskupper. Poängen är att pacifismen erbjuder en möjlighet till att analysera våldets grogrund och varför konflikter uppstår, liksom kritik mot idén om våld som lösning på konflikter. Målet med pacifismen är och har aldrig varit en död fiende, utan en omvänd fiende. Våld i alla dess former skapar bara en ond spiral, vilket historien har visat gång på gång. En bra början för att bryta den spiralen vore därför att ha en fredsdebatt värd namnet. Nog för att pacifism är ett skällsord i detta tidevarv, men faktum är att det inte är pacifismen som skapat alla världskrig och väpnade konflikter.
