Ebba Busch har kommit med många märkliga uttalanden under sin tid som partiledare, men frågan är om inte hennes kommentarer om upploppen under påskhelgen i Ekots lördagsintervju tar priset.

”Den stora frågan är: varför sköts det inte skarpt?” säger hon ungefär 3 minuter och 40 sekunder in i inslaget. Detta efter ha ställt den retoriska frågan varför vi har ”100 skadade poliser och inte 100 skadade islamister”.

Vi kan börja med att konstatera att hon har fel i sak. Polisen avlossade varningsskott vid flera av upploppen som förvisso inte var ämnade att skada någon, men i Navestad i Norrköping ledde det ändå till att tre personer skadades på grund av rikoschetter. Vad Ebba Busch efterlyser verkar dock vara mycket mer än så. Det är inte långsökt när man hör intervjun att tänka att det hon vill är att polisen skulle ha skjutit rakt in i folkmassan. Det hade givetvis kunnat få fruktansvärda konsekvenser. Hundratals personer hade kanske inte bara skadats utan till och med dött, varav många helt oskyldiga.

Om man tror att det skulle ha dämpat upploppen vet man väldigt lite om konfliktforskning. Som polisforskaren Stefan Holgersson konstaterar i DN så har den typen av agerande i andra länder lett till att polisstationer angripits och att poliser blivit hotade på fritiden.

Många har, med rätta, reagerat på Ebba Buschs uttalanden. Morgan Johansson undrade på Twitter om hon inte var riktigt klok och Polisförbundets ordförande Lena Nitz skrev att Ebba Buschs uttalande inte hör hemma i en rättsstat. I GP skriver Martin Marmgren, som är polis och rättspolitisk talesperson för MP, att Ebba Busch piskar på den högerextrema hatretoriken.

Det är bra att många reagerar, samtidigt är det skrämmande att se hur många som verkar hålla med henne.

Ebba Busch har efter intervjun fått försvara sitt uttalande. I DN säger hon så här: “Att jag ställer frågor är inte detsamma som att jag tycker att det är så man borde ha gjort.” Den här retoriken känns igen, inte minst från Trump och den amerikanska högern. Den går ut på att först komma med ett kontroversiellt uttalande, för att i nästa stund halvt backa genom att säga: “Hey, jag ställer bara frågor”. Det är en smart strategi för att både hetsa folk samtidigt som man gör sig själv till en oskyldig och utomstående betraktare.

Var Ebba Buschs uttalande bara en olycklig felsägning och har hennes belackare fultolkat henne? Tyvärr tror jag inte det. Att hon säger så här behöver inte nödvändigtvis betyda att hon verkligen tycker att polisen borde ha skjutit skarpt rakt in i folkmassan. Men uttalandet är en del i en cynisk valanalys som bygger på att det är just sådant här som skapar debatt och lockar röster.

Men även om Ebba Busch inte kommer rösta för att ändra i Kungörelsen om användning av skjutvapen (där det bland annat står att ”skottlossning inom område, där många människor bor eller vistas, skall i det längsta undvikas”), så är det långt ifrån ett oskyldigt uttalande. Dels eftersom det lär finnas en del skjutglada poliser inom poliskåren som efter det här kanske kommer känna att de har mandat att skjuta oftare. Och dels för att hon, som Martin Marmgren är inne på, är med och driver på den hårda och polariserade bilden där alla muslimer beskrivs som ett hot och där det enda sättet att bemöta brottslighet på är genom att slå tillbaka så hårt som möjligt.

Ett exempel på hur gränserna förskjuts är Dick Erixons text i den högerextrema och SD-finansierade webb-tidningen Samtiden där han ännu tydligare än Ebba Busch slår fast att polisen måste få skjuta för att döda. ”Polisen måste uppgraderas för att kunna utkämpa regelrätta slag i bostadsområden där kravaller och upplopp organiseras av kriminella klaner. Om polisen i sådan situation hamnar i numerärt underläge och trängd situation ska de ha rätt att skjuta ihjäl upprorsmakarna”, skriver han. Det är så bortom alla gränser att jag knappt kan finna ord för det, men det är samtidigt en logisk följd. När KD positionerar sig längst ut på kanten måste SD ta i ännu hårdare och komma med än värre förslag.  
 
Det finns gott om exempel på militärdiktaturer i världen där polisen eller militären har bemött demonstranter på just det sätt som Ebba Busch eller Dick Erixon föreslår. Det har aldrig slutat väl. Jag hoppas att det inte är dit Ebba Busch vill att vi ska gå. Men med tanke på att retoriken trappas upp mer och mer för varje dag som går så är det kanske där vi så småningom kommer att hamna. Det är just därför som hennes uttalande är så farligt.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.