Radar

Lokalbefolkningar vräks i fattiga länder – för din semesters skull

Hotellanläggningar och turistattraktioner tränger undan lokalbefolkningar i fattiga länder, enligt ny rapport. Ursprungsbefolkningar och etniska minoriteter är hårt drabbade och övergreppen sker både konsekvent och systematiskt.

När turistföretag etablerar sig i ekonomiskt svaga regioner blir ofta områdets civilsamhälle lidande. Enligt en ny rapport från organisationen Schyst resande förlorar lokalbefolkningen ofta helt eller delvis kontrollen över närliggande markområden.

Användning av förödmjukelse, tvång eller spridning av missledande information kännetecknar fenomenet “landgrabbing”, eller markrofferi. Konsekvensen blir ofta en direkt förlust av möjligheten till att försörja sig traditionellt genom jordbruk eller fiske.

På flera populära svenska turistmål finns det exempel på hur markrofferi med koppling till turism har lett till negativa konsekvenser för lokalbefolkningen och miljöskador. I Tanzania har exempelvis hundratals byar övergetts i nationalparker som Serengeti efter att landets myndigheter tvingat iväg de boende. Syftet med att vräka lokalbefolkningen var att “skapa förutsättningar för en större utländsk turism”.

– Motivet är ofta att skapa nya jobb och tillväxt genom turism. Men det är svårt, om inte omöjligt, att hitta exempel där lokalbefolkning som förlorat sitt hem eller jordbruksmark fått det ekonomiskt bättre, säger Helena Myrman projektledare för Nätverket Schyst resande i ett pressmeddelande.

Fördrivs med höjda markpriser

Landets Fria har även tidigare rapporterat om fenomenet “landgrabbing” och hur klimat- och miljöaktivisten Anabela Lemos i över 20 år har kämpat för civilas rättigheter i Afrika.

– En nyvunnen seger var stoppet för ProSavana projektet, som kunde ha resulterat i en av de största markstölderna i Afrika. Projektet involverade japansk finansiering av storskalig brasiliansk jordbruksindustri som skulle drabba 14 miljoner hektar lokal moçambikisk gemenskapsmark (community land), berättar Anabela Lemos i en intervju med LFT i samband med att hon tilldelades det internationella Per Anger-priset.

Ett annat exempel är tsunamin i Asien 2004. Människor flydde för sina liv och deras hem och lokal infrastruktur slogs i spillror. Men istället för att stötta lokalbefolkningen i att återskapa förutsättningarna för deras liv, anpassades återbyggnaden istället utefter utländsk turism. I det Thailändska kustområdet Andaman till exempel, är det inte längre möjligt att försörja sig på fiske och sjöfart.

Med ökande turism och gentrifiering stiger också markpriserna. På Bali i Indonesien styr markvärderingen hur markägarna beskattas. På så vis tvingas den ursprungliga befolkningen systematiskt bort från de mest attraktiva havsnära lokalerna.

Mats Wingborg, oberoende utredare och journalist, ledde arbetet med rapporten
Mats Wingborg, oberoende utredare och journalist, ledde arbetet med rapporten.

– I debatten i Sverige har ju landgrabbing främst förknippats med att bönder körts bort, som Brasilien och Indien, för att bana väg för för storjordbruk eller industri. Men mängder med globala exempel visar att landgrabbing också förekommer i stor skala för att skapa utrymme för turism. Det är hög tid att insikten om detta kommer till Sverige. Nu är det avgörande att reseföretag utvidgar sina sociala riktlinjer och ställer krav på att ursprungsbefolkningar ska skyddas, säger Mats Wingborg som författat rapporten i en intervju med LFT.

Enligt Schyst resande råder det en ojämlik maktreaktion mellan lokalbefolkningen och de som försöker komma åt marken. Turistföretagen har starka ekonomiska muskler, politiska kontaktnät och utgör ofta en viktig källa till utländskt kapital, något som lokalbefolkningen saknar.

“Förlorarna blir de fattigaste grupperna i samhället, som ofta representerar en ursprungsbefolkning eller etniska minoritetsgrupper”, skriver Schyst resande.

Rapporten identifierar flera lösningar, men dessa kräver både intresse, engagemang och tid från alla aktörer. Dels behövs mer samverkan mellan stora reseföretag, lokala ideella organisationer och internationella turistorganisationer. Men rapporten lägger också stor vikt vid att lokalbefolkningarnas organisering får extra stöd. Vid eventuella juridiska processer behöver de även bistås med juridiskt kunnande och hjälp med att dokumentera fall av landgrabbing som bevismaterial.

– Det är hög tid att reseföretagen tar sitt ansvar och aktivt motverkar alla former av landgrabbing. Här handlar det om att ha policyer på plats och kartlägga processer kopplat till hotell och deras leverantörer för att säkerställa att mänskliga rättigheter inte kränks, säger Helena Myrman.

Faktaruta från Schyst resande – motverka landgrabbing

Enligt rapporten bör turismindustrin samverka med lokalt näringsliv, det civila samhället och bli en del av lokalsamhället för att bli långsiktigt hållbar. Följande konkreta förändringar föreslås för att förändra turismindustrin.
– En skärpning av det nationella lagstadgade skyddet mot vräkning i samband med expanderad tyrism eller annan verksamhet.
– Frivilliga överenskommelser enligt “Voluntary Guidelines in the Responsible Governance of Tenure (VGGT)”, för en ansvarsfull förvaltning av besittningsrätten.
– Krav på efterlevnad av FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter och deras rätt till försörjning, mark, territorier och resurser. 
– Behov av ökad kunskap och dokumentation av landgrabbing. All storskalig konfiskering av mark som förs över från lokalbefolkning till privata ägare eller stater bör registreras.
– Nödvändigt att utkräva ansvar av hotellkedjor och turistföretag, de bör utforma uppförandekoder och policyer som tar avstånd från landgrabbing enligt FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter.
– Genom att media kritiskt granskar satsningar på turism som leder till landgrabbing är det möjligt att sätta press på hotellkedjor och turistindustrin.
Nätverket Schyst resande är ett samarbete mellan Unionen, Childhood, Fair Action, Hotell- och restaurangfacket, IOGT-NTO-rörelsen, RealStars och Union to Union. Nätverket Schyst resande drivs av Unionen och får stöd av Sida, via Union to Union, samt från Konsumentverket.