När turistföretag etablerar sig i ekonomiskt svaga regioner blir ofta områdets civilsamhälle lidande. Enligt en ny rapport från organisationen Schyst resande förlorar lokalbefolkningen ofta helt eller delvis kontrollen över närliggande markområden.

Användning av förödmjukelse, tvång eller spridning av missledande information kännetecknar fenomenet “landgrabbing”, eller markrofferi. Konsekvensen blir ofta en direkt förlust av möjligheten till att försörja sig traditionellt genom jordbruk eller fiske.

På flera populära svenska turistmål finns det exempel på hur markrofferi med koppling till turism har lett till negativa konsekvenser för lokalbefolkningen och miljöskador. I Tanzania har exempelvis hundratals byar övergetts i nationalparker som Serengeti efter att landets myndigheter tvingat iväg de boende. Syftet med att vräka lokalbefolkningen var att “skapa förutsättningar för en större utländsk turism”.

– Motivet är ofta att skapa nya jobb och tillväxt genom turism. Men det är svårt, om inte omöjligt, att hitta exempel där lokalbefolkning som förlorat sitt hem eller jordbruksmark fått det ekonomiskt bättre, säger Helena Myrman projektledare för Nätverket Schyst resande i ett pressmeddelande.

Fördrivs med höjda markpriser

Landets Fria har även tidigare rapporterat om fenomenet “landgrabbing” och hur klimat- och miljöaktivisten Anabela Lemos i över 20 år har kämpat för civilas rättigheter i Afrika.

– En nyvunnen seger var stoppet för ProSavana projektet, som kunde ha resulterat i en av de största markstölderna i Afrika. Projektet involverade japansk finansiering av storskalig brasiliansk jordbruksindustri som skulle drabba 14 miljoner hektar lokal moçambikisk gemenskapsmark (community land), berättar Anabela Lemos i en intervju med LFT i samband med att hon tilldelades det internationella Per Anger-priset.

Ett annat exempel är tsunamin i Asien 2004. Människor flydde för sina liv och deras hem och lokal infrastruktur slogs i spillror. Men istället för att stötta lokalbefolkningen i att återskapa förutsättningarna för deras liv, anpassades återbyggnaden istället utefter utländsk turism. I det Thailändska kustområdet Andaman till exempel, är det inte längre möjligt att försörja sig på fiske och sjöfart.

Med ökande turism och gentrifiering stiger också markpriserna. På Bali i Indonesien styr markvärderingen hur markägarna beskattas. På så vis tvingas den ursprungliga befolkningen systematiskt bort från de mest attraktiva havsnära lokalerna.

– I debatten i Sverige har ju landgrabbing främst förknippats med att bönder körts bort, som Brasilien och Indien, för att bana väg för för storjordbruk eller industri. Men mängder med globala exempel visar att landgrabbing också förekommer i stor skala för att skapa utrymme för turism. Det är hög tid att insikten om detta kommer till Sverige. Nu är det avgörande att reseföretag utvidgar sina sociala riktlinjer och ställer krav på att ursprungsbefolkningar ska skyddas, säger Mats Wingborg som författat rapporten i en intervju med LFT.

Enligt Schyst resande råder det en ojämlik maktreaktion mellan lokalbefolkningen och de som försöker komma åt marken. Turistföretagen har starka ekonomiska muskler, politiska kontaktnät och utgör ofta en viktig källa till utländskt kapital, något som lokalbefolkningen saknar.

“Förlorarna blir de fattigaste grupperna i samhället, som ofta representerar en ursprungsbefolkning eller etniska minoritetsgrupper”, skriver Schyst resande.

Rapporten identifierar flera lösningar, men dessa kräver både intresse, engagemang och tid från alla aktörer. Dels behövs mer samverkan mellan stora reseföretag, lokala ideella organisationer och internationella turistorganisationer. Men rapporten lägger också stor vikt vid att lokalbefolkningarnas organisering får extra stöd. Vid eventuella juridiska processer behöver de även bistås med juridiskt kunnande och hjälp med att dokumentera fall av landgrabbing som bevismaterial.

– Det är hög tid att reseföretagen tar sitt ansvar och aktivt motverkar alla former av landgrabbing. Här handlar det om att ha policyer på plats och kartlägga processer kopplat till hotell och deras leverantörer för att säkerställa att mänskliga rättigheter inte kränks, säger Helena Myrman.

I en lagrådsremiss föreslår regeringen en ny lag om preventivt vistelseförbud på allmän plats, som ska börja gälla redan 1 februari. Syftet med den nu föreslagna lagen är att förebygga och förhindra brottslighet i kriminella nätverk, till exempel skjutningar och sprängningar.

Lagen innebär att en person som tillhör eller verkar för en kriminell grupp ska få beläggas med vistelseförbud om han eller hon medvetet främjar gruppens brottslighet. Beslut tas av åklagare på begäran av polisen.

Brottsligheten måste ha en koppling till en gängkonflikt i vilken det finns risk för att skjutvapen eller sprängämnen används, eller handla om brottslighet som allvarligt skadar tryggheten på en viss allmän plats. Enligt Strömmer kan det till exempel handla om öppen narkotikahandel.

På frågan om vistelseförbud främst ska riktas mot gängledare eller mot gängens springpojkar svarar justitieministern:

– Lagen riktar sig inte bara mot toppen av pyramiden, utan syftet är att brett kunna arbeta med att plocka bort individer som bedöms vara farliga och som kan främja brottslighet av grovt slag.

För vagt?

Grunden för åklagarens beslut om vistelseförbud kommer att utgöras av underrättelser från polisen om aktuell person. Vistelseförbudet behöver inte vara kopplat till en dom.

– Det måste finnas en viss nivå på de underrättelser som ligger till grund för ett sådant beslut, säger Strömmer.

Justitiekanslern, JK, har varnat för att det utredningsförslag som regerings lagrådsremiss bygger på ”i allt väsentligt är uttryckta i vaga och/eller allmänna ordalag”. Därmed överlämnas uttolkningen av hur lagen ska tillämpas i stor utsträckning till åklagare och polis.

Även mot barn

Ett vistelseförbud ska vara avgränsat och framförallt gälla för ”allmän plats”. Enligt lagrådsremissen omfattar den formuleringen en stor del av den geografiska ytan i utsatta områden och de flesta platser, inom- och utomhus, där allvarlig brottslighet bedrivs. Förutom allmän plats ska även skolgårdar och områden runt förskolor och fritidshem omfattas.

Vistelseförbudet ska få gälla högst sex månader i taget, men kunna förlängas. I allvarliga fall ska man kunna kontrollera att förbudet följs genom att personen får en elektronisk fotboja.

Överträder man vistelseförbudet ska man kunna straffas med fängelse i högst ett år.

Vistelseförbud ska kunna beslutas inte bara mot vuxna utan också mot barn över 15 år.

Från tidigare tillåtna 25,25 meter – till 34,5 meter. På fredagen öppnar de första vägarna i Sverige för lastbilar som är nio meter längre än vad vi är vana vid. Syftet är att effektivisera transporterna.

– Med längre lastbilar så får man plats med mer gods per lastbil, vilket i sin tur innebär färre lastbilar på vägarna och mindre utsläpp, säger Sandra Nordahl, enhetschef på Trafikverket.

Enligt myndighetens beräkningar kan utsläppen från den tunga lastbilstrafiken minska med mellan fyra och sex procent med de nya lastbilarna.

Invändningar från facket

Fackförbundet Transport har dock lyft oro för att säkerheten på vägarna kan påverkas, rapporterar Arbetet. Dels oroar man sig för att de långa ekipagen kan bli svårare att backa undan vid till exempel olyckor med brandrisk, dels för att risken för olyckor vid omkörningar ökar.

Men Sandra Nordahl betonar det inte finns någon anledning till oro.

– De ska fungera precis lika bra som de lastbilar som finns i dag vad gäller framkomlighet. Sedan kan det alltid finnas en utmaning med att backa undan eller på annat sätt flytta fordon vid olyckor, men det gäller oavsett fordonslängd, säger hon.

De är dessutom tydligt uppmärkta med en skylt fram och bak, så att andra trafikanter ska kunna planera sina omkörningar.

– Studier som gjorts visar ingen generell ökad trafikrisk kopplat till att fordonen blir nio meter längre. Snarare tvärtom, att det blir färre lastbilar i trafiken innebär lägre risk för olyckor, säger Sandra Nordahl.