Att ha sammanhang, en känsla av tillhörighet, en riktning och en upplevelse av mening är basala aspekter, inte bara av en hållbar psykisk hälsa utan också i ett gott liv. Därför är en av samtidskulturens mest olyckliga föreställningar den om att det skulle finnas en inneboende konflikt mellan egoism och moral, mellan att göra gott för sig själv eller andra. Inte nog med att det ofta antas finnas en sådan konflikt – samtidskulturen uppmanar oss också att ställa oss på egots sida i denna påstådda konflikt mellan egoismen och moralen. (Annars är du ju osjälvständig och/eller en godhetsknarkare.)
I informationsflödet i veckan passerar ett reklambudskap från Intersport med uppmaning om att ”maxa våren”. Ett budskap som påminner oss om att vi som goda konsumtionsvarelser har till uppgift att producera så mycket som möjligt av egen njutning, lycka, resultat eller favoritupplevelser.
Du ska till exempel ”maxa våren med nya äventyr” och ”maxa vårens löprundor i nya löparskor”. Provivas reklam för några år sedan uppmanade oss att skaffa ”en vän för livet” och sa då åt oss att den viktigaste relationen vi har är relationen en har till sig själv (eller till varumärket Proviva, det var lite oklart om det i slutändan var relationen till hälsojuice-produkten eller relationen till självet som var viktigast, eller om de tu var tänkta att smälta samman i ett). Nätpsykologerna på företaget Mindler uppmanade oss i samma anda förra året att ”investera i din mentala hälsa” genom besök hos dem.
Samtidigt uppenbarar sig i vårt samhälle på så många vis en svårartad meningsbristepidemi, där den existentiella tomheten lurar i sprickorna när vi lyder reklambudskapen genom att kasta oss från det ena till det andra försöket att maximera eget välbefinnande. Många gånger är det lätt att hitta en längtan efter mening några lager under de prestationsbaserade tankar som jagar inte minst unga vuxna med psykisk ohälsa – personer som ironiskt nog ofta av psykologer får rådet att “göra mer av sånt som känns bra för dig”. Större visdom uttrycker den buddhistiske punkaren i ett food not bombs-kollektiv i Myanmar som sa: Det finns två typer av lycka – en när vi får och en när vi ger.
Ibland uppenbarar sig möjligheter att kliva ur välbefinnandejakten för att lägga fokus på något som är större, mer meningsfullt, och som ger en frist från försök att maxa Intersport-våren och hela livet. Återigen står flyktingar utan boenden i väntan på att lotsas längs byråkratiska myndighetsvägar ”så att allt går rätt till”. När dessa personer möter personer som har möjlighet att hjälpa direkt, så sker också ett möte mellan behovet av hjälp och behovet av att vara behövd som samhällsvarelse. Vi som i denna situation har möjlighet att möta hjälpbehov ska inte heller skämmas över att vilja behövas, utan gör bättre i att fullt ut anamma behovet av mening.
Din roll för att bli en bra hjälpare och behövare, snarare än en maxad konsumtionsmänniska, är att undersöka vilka som är de bästa förutsättningarna för att skapa en samhällsutbredd win-win-moral. Ett exempel: Trots att vi vet att något av det bästa att göra i humanitära kriser är att skänka pengar till en hjälporganisation, så kanske inte detta ger en meningskänsla som håller över tid.
Därför kanske du också behöver – ja behöver – mer personliga aspekter av engagemang där du engagerar dig i den pengainsamlande organisationen ifråga, eller i fredsrörelsen, eller genom att identifiera några enskilda personer för vilka du kan göra direkt och faktisk skillnad. För dem som som behöver det. För att du behöver det. Och därefter behöver vi lyssna till alla nyanlända som säger att de vill jobba, känna sig delaktiga och behövda, samt diskutera mer hur vi svarar an på detta gemensamma behov på olika sätt som dock inte nödvändigtvis behöver vara knutna till ett lönearbete.
Boken The economics of meaning in life: From capitalist life syndrome to meaning-oriented economy.
Tyvärr är det ändå svårt att förutse konsekvenser och ibland blir det sant att "vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser.”
