Den tredje april ”firade” Sverige Overshoot day. Det är den dag då jordens resurser skulle vara slut om alla levde som i Sverige. Resten av året förbrukar vi resurser som annars kunde nyttjas av andra delar av världen och framtida generationer.

Trots att det pratas mycket om miljön infaller dagen allt tidigare.
Det kan ibland verka ganska hopplöst. Vår ekonomi och vår kultur bygger till stor del på att förbruka naturresurser och att hjulen snurrar snabbare. För att vara framgångsrik och trendig gäller det att hänga med. Även om de flesta av oss vet att det inte gör oss särskilt mycket lyckligare.

Men det finns en motrörelse. Många människor från alla möjliga bakgrunder anammar minimalismen. Det är en rörelse som bygger på att inte ha huset fullt av onödiga saker och en garderob full av kläder man aldrig använder. Att ha färre prylar men att de saker man har betyder något. Att hellre gå ner i arbetstid än att få en löneförhöjning. Minimalisterna prylbantar och får plats i livet för det som är verkligt viktigt för dem.

Det verkligt hoppingivande är att denna rörelse inte bara anammats av miljörörelsen och de redan frälsta. Tvärtom är ofta de största förespråkarna människor som tröttnat på sin egen konsumtionsinriktade livsstil.

Några har blivit en ny typ av influencer, som istället för reklamsamarbeten torgför budskap om att ”less is more”. Vissa har hundratusentals följare. Filmen Minimalism av två unga killar som lämnat välbetalda jobb för en mer hållbar livsstil har blivit en av de mest sedda dokumentärerna på Netflix.

Rörelsen får ibland kritik för att vara en rörelse för privilegierad medelklass. Det ligger delvis något i det. En rörelse som förespråkar att ha mindre är förstås provocerande för den som inte har tillräckligt. Men det är långt ifrån alla minimalister som är privilegierade. Och på en planet med begränsade resurser är det utmärkt om de som redan har mycket kan nöja sig med mindre, så att alla kan få vad de behöver. 

Att konsumera mindre utmålas ofta som något självspäkande och moralistiskt. Men för många är det i själva verket en frihetsrörelse. 
Att slippa en del krav på vad som förväntas av oss för att vi ska vara lyckade och fokusera på det viktiga i livet.

Det börjar till och med bli trendigt. Kanske är minimalismen det nya svarta. Det senaste modet att ge fan i mode. Med fler minimalistiska influencers behöver vi i framtiden kanske inte uppmärksamma Overshoot day överhuvudtaget.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.