När pandemin började pratade många politiker om att använda krisen till att stärka den gröna omställningen. Världen stängde ner, men med rätt krisåtgärder skulle den öppna upp igen till en grön återstart.

Det blev precis tvärtom. Förra året var utsläppen från energisektorn rekordhöga. Istället för en grön återstart, fick vi en fossil återkomst. 
Samma misstag begås nu igen, med kriget i Ukraina.

Vi kan göra oss oberoende av de oljetillgångar som bär upp Putinregimen. Men vi gör av allt att döma tvärtom. Istället för att strypa energiimporten från Ryssland går regeringen fram med en sänkning av bensinskatten, en paus av reduktionsplikten och ett bidrag till varje bilägare i landet på tusen kronor.
Det sistnämnda är nästan dråpligt. Vi fick vår basinkomst till slut. Synd bara att den ovillkorliga utbetalningen bara gick till bilägare.

Regeringen är inte ensam. Bara MP protesterar. De andra partierna tycker att bensinbidraget är för lågt. Vänsterpartiet som tidigare i vart fall på papperet hade en bra klimatpolitik, var ute innan regeringens pressträff och krävde ett maxtak för priset på bensin och diesel. Putin kunde inte fått en bättre signal om att hans påverkan på Europas energi- och bränslepriser fortfarande kan ha en avskräckande effekt på sanktionerna.

Kriget har förstås gjort ekonomin ansträngd för många. Att hitta sätt att hindra att människor drabbas hårt är bra och naturligt, inte minst på glesbygden. Men ett rent tillskott till bilägarna är groteskt såväl fördelningspolitiskt som miljömässigt.

Visserligen höjs bostadsbidraget tillfälligt. Men det går inte att komma ifrån att merparten av regeringens krisstöd först gick till stora kompensationer för villaägarnas elpriser och sedan till bilägarna. Det är inte fördelningspolitik. Det är valfläsk.

Ett tillskott i rena pengar – varför inte kalla det “Putinpengar” – vore betydligt bättre. Det skulle stärka ekonomin för dem som är beroende av bilen på landsbygden. Men den som hellre vill spendera pengarna i mer miljövänlig riktning kan göra det. Nu bestraffas istället de som valt bort bilen. Det skulle även kompensera de som varken har råd med bil eller villa. För nog är kollektivtrafiken dyr och matpriserna höga även för dem?

Vi håller på att missa ett historiskt tillfälle. Istället för att minska beroendet av rysk olja, göder regeringens bensinbidrag Putins stridskassa.

Det blev ingen grön återstart efter pandemin. Med fler bensinbidrag kommer vi även missa chansen att göra oss oberoende av Putins olja.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.