”Hur ska en pacifist förhålla sig till kriget i Ukraina?”, frågar sig Emma Høen Bustos i en ledarspalt i DN. Det är en fråga som jag själv har brottats med så gott som dagligen sedan kriget bröt ut. Hur jag än vrider och vänder på den kan jag dock inte dela hennes slutsats om att ”Ukrainas frihet bara kan försvaras med vapen och våld”.

Låt mig börja med det självklara: Rysslands invasion av Ukraina är givetvis fruktansvärd på alla plan. Kremls grymhet tycks knappt veta några gränser. Varje dag läser vi om nya attacker mot civila mål, Ryssland lovar att upprätta ”humanitära korridorer” för att i nästa sekund beskjuta de som försöker fly längs dem och i veckan bombade man till och med ett barnsjukhus. Det är fullt begripligt att många människor i det här läget känner att vi bör göra allt som står i vår makt för att hjälpa Ukraina att försvara sig. Självförsvar är också något helt annat än att attackera. Men – och detta är viktigt – vi måste också fråga oss vad det militära försvaret ska leda till. 

Tusentals människor har redan dött i kriget. Ju längre det fortsätter desto fler människoliv, både på den ryska och den ukrainska sidan, kommer att gå till spillo. Att Ukraina rent militärt skulle kunna ”vinna” kriget mot Ryssland vars armé är mångdubbelt större är extremt osannolikt. Vad många hoppas på är att kriget ska bli så kostsamt för Ryssland, både genom militära förluster men också genom de ekonomiska sanktionerna, att man helt enkelt bestämmer sig för att backa. Jag tror att även det är osannolikt. Putins övertygelse om att det här är det enda rätta är så stark att väldigt få saker, om ens något, skulle kunna få honom att ändra sig, åtminstone inte innan han har lyckats vinna någonting. 

Även om Västs sanktioner och isolering av Ryssland givetvis slår hårt mot ekonomin så ska man inte heller glömma att de inte är helt isolerade. Det finns gott om länder utanför Europa som kanske inte hyllar men som heller inte har motsatt sig Rysslands invasion, däribland Kina och Indien.

Ryssland har satt upp fyra krav för att de ska avsluta kriget: att Krimhalvön erkänns som ryskt territorium, att Donetsk och Luhansk erkänns som självständiga stater, att Ukraina lägger ner sina vapen och att Ukraina skriver in i sin grundlag att de ska vara neutrala och inte gå med i några allianser. Utifrån Kremls synvinkel upplevs säkert de här kraven som rimliga. Ryssland vill inte ha ett angränsande Nato-land och enligt Putins världssyn så är både Krim och Donbassområdet en del av Ryssland. I resten av världens ögon är det orimliga krav. Vi måste också ställa oss frågan om Ryssland menar allvar med att de kommer avsluta kriget om de får igenom kraven eller om det är en skenmanöver. Men om vi utgår från att de trots allt är ärliga så tror jag att det är bra om Ukraina funderar över att gå dem till mötes åtminstone när det gäller delar av kraven, hur mycket det än svider. Om inte annat för att få ett stopp på det här skenande blodbadet. 

Jag förstår invändningarna: om Ukraina ger efter i det här läget vad kommer det innebära för framtiden i Ukraina och hur kommer det påverka Putins självförtroende? Kommer han nöja sig med detta eller kommer han gå vidare? Vill vi bidra till att stärka hans makt ytterligare? 

Det är viktiga frågor, men jag tror inte att vi kommer kunna krossa Putinregimen vare sig militärt eller med ekonomiska sanktioner. Det enda som skulle kunna innebära ett riktigt allvarligt hot mot Putin är om folket i Ryssland, och framförallt Putins närmaste krets, börjar vända sig mot honom.
Det här betyder inte att jag tycker att Ukraina ska ge upp allt motstånd. I många byar har man upprättat blockader och försökt stoppa militären med ickevåld. De som deserterar från Putins armé erbjuds också amnesti i Ukraina och får cirka 460 000 kronor. ”Ändå fortsätter bomberna att falla över Ukraina. Några alternativ till militärt självförsvar finns inte”, skriver Emma Høen Bustos angående de fredliga åtgärderna och verkar då glömma att bomberna fortsätter falla inte bara trots det fredliga försvaret utan också trots det militära försvaret. 

Ett krig har bara förlorare. I varje krig måste man också fråga sig om det är territorier och gränser man försvarar eller om det är människor. Om svaret är det senare så är militär beskjutning mot en militärmakt som man ändå aldrig kommer lyckas besegra kanske inte den bästa metoden.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.