”Hur ska en pacifist förhålla sig till kriget i Ukraina?”, frågar sig Emma Høen Bustos i en ledarspalt i DN. Det är en fråga som jag själv har brottats med så gott som dagligen sedan kriget bröt ut. Hur jag än vrider och vänder på den kan jag dock inte dela hennes slutsats om att ”Ukrainas frihet bara kan försvaras med vapen och våld”.
Låt mig börja med det självklara: Rysslands invasion av Ukraina är givetvis fruktansvärd på alla plan. Kremls grymhet tycks knappt veta några gränser. Varje dag läser vi om nya attacker mot civila mål, Ryssland lovar att upprätta ”humanitära korridorer” för att i nästa sekund beskjuta de som försöker fly längs dem och i veckan bombade man till och med ett barnsjukhus. Det är fullt begripligt att många människor i det här läget känner att vi bör göra allt som står i vår makt för att hjälpa Ukraina att försvara sig. Självförsvar är också något helt annat än att attackera. Men – och detta är viktigt – vi måste också fråga oss vad det militära försvaret ska leda till.
Tusentals människor har redan dött i kriget. Ju längre det fortsätter desto fler människoliv, både på den ryska och den ukrainska sidan, kommer att gå till spillo. Att Ukraina rent militärt skulle kunna ”vinna” kriget mot Ryssland vars armé är mångdubbelt större är extremt osannolikt. Vad många hoppas på är att kriget ska bli så kostsamt för Ryssland, både genom militära förluster men också genom de ekonomiska sanktionerna, att man helt enkelt bestämmer sig för att backa. Jag tror att även det är osannolikt. Putins övertygelse om att det här är det enda rätta är så stark att väldigt få saker, om ens något, skulle kunna få honom att ändra sig, åtminstone inte innan han har lyckats vinna någonting.
Även om Västs sanktioner och isolering av Ryssland givetvis slår hårt mot ekonomin så ska man inte heller glömma att de inte är helt isolerade. Det finns gott om länder utanför Europa som kanske inte hyllar men som heller inte har motsatt sig Rysslands invasion, däribland Kina och Indien.
Ryssland har satt upp fyra krav för att de ska avsluta kriget: att Krimhalvön erkänns som ryskt territorium, att Donetsk och Luhansk erkänns som självständiga stater, att Ukraina lägger ner sina vapen och att Ukraina skriver in i sin grundlag att de ska vara neutrala och inte gå med i några allianser. Utifrån Kremls synvinkel upplevs säkert de här kraven som rimliga. Ryssland vill inte ha ett angränsande Nato-land och enligt Putins världssyn så är både Krim och Donbassområdet en del av Ryssland. I resten av världens ögon är det orimliga krav. Vi måste också ställa oss frågan om Ryssland menar allvar med att de kommer avsluta kriget om de får igenom kraven eller om det är en skenmanöver. Men om vi utgår från att de trots allt är ärliga så tror jag att det är bra om Ukraina funderar över att gå dem till mötes åtminstone när det gäller delar av kraven, hur mycket det än svider. Om inte annat för att få ett stopp på det här skenande blodbadet.
Jag förstår invändningarna: om Ukraina ger efter i det här läget vad kommer det innebära för framtiden i Ukraina och hur kommer det påverka Putins självförtroende? Kommer han nöja sig med detta eller kommer han gå vidare? Vill vi bidra till att stärka hans makt ytterligare?
Det är viktiga frågor, men jag tror inte att vi kommer kunna krossa Putinregimen vare sig militärt eller med ekonomiska sanktioner. Det enda som skulle kunna innebära ett riktigt allvarligt hot mot Putin är om folket i Ryssland, och framförallt Putins närmaste krets, börjar vända sig mot honom.
Det här betyder inte att jag tycker att Ukraina ska ge upp allt motstånd. I många byar har man upprättat blockader och försökt stoppa militären med ickevåld. De som deserterar från Putins armé erbjuds också amnesti i Ukraina och får cirka 460 000 kronor. ”Ändå fortsätter bomberna att falla över Ukraina. Några alternativ till militärt självförsvar finns inte”, skriver Emma Høen Bustos angående de fredliga åtgärderna och verkar då glömma att bomberna fortsätter falla inte bara trots det fredliga försvaret utan också trots det militära försvaret.
Ett krig har bara förlorare. I varje krig måste man också fråga sig om det är territorier och gränser man försvarar eller om det är människor. Om svaret är det senare så är militär beskjutning mot en militärmakt som man ändå aldrig kommer lyckas besegra kanske inte den bästa metoden.
Att Magdalena Andersson än så länge säger nej till ett svenskt Nato-medlemskap.
Sveriges mångmiljardsatsning på försvaret som istället skulle ha kunnat gå till fredsbyggande åtgärder.
