Närheten till kriget i Ukraina har skakat om de nordiska länderna rejält. Det känns nära, det känns fruktansvärt. Alla förstår de ukrainska flyktingarna, för alla kan sätta sig in i att ”ryssen kommer” (obs, inte alla ryssar, givetvis, man kan ju hålla två tankar i huvudet samtidigt). Klart vi ska hjälpa.  Men rent lagmässigt finns det faktiskt väldigt få möjligheter för de ukrainska flyktingarna att söka asyl här.

Asyllagarna tar nämligen inte hänsyn till om den sökande kommer från ett land i ”närområdet”, vad nu den luddiga definitionen egentligen innebär. Lagar är ju, och ska vara, fria från sådana subjektiva invändningar. Alla ska vara lika. Och enligt nuvarande asyllagstiftning i Sverige är det, hittills i alla fall, faktiskt inte så farligt i Ukraina att det finns anledning att ge människor som flyr kriget där asyl. Detta eftersom det bara är delar av landet som är under attack, och då anger lagen att flyktingarna helt enkelt kan flytta till en annan del av landet, och så är den saken fixad.

Huruvida den danska asyllagstiftningen i grunden skiljer sig speciellt mycket från den svenska vet jag faktiskt inte, förutom de uppenbara sakerna; att de infört en lag som innebär att det inte går att söka asyl på plats i Danmark överhuvudtaget, och den så kallade “smykkeloven” från 2016 där de gav sig själva möjligheten att konfiskera flyktingars eventuella värdefulla ägodelar för att, som de sa, finansiera flyktingmottagandet. En lag som för övrigt typ aldrig har använts i praktiken.

Danmark har även tidigare valt att via rättsförbehåll skriva sig fria från att behöva acceptera EU:s samarbeten kring flyktingmottagande, så när nu alla EU-länderna är överens om att bevilja personer med medborgarskap eller permanent uppehållstillstånd i Ukraina uppehållstillstånd i 1–3 år, ska det danska Folketinget snabbt klubba igenom en matchande så kallad ”Ukrainalag”, som helt enkelt innebär att alla ukrainska flyktingar automatiskt får tillfälligt uppehållstillstånd när de kommer till Danmark. 

Anledningen till både EU:s och Danmarks beslut är bland annat just att asyllagen är så snäv att det praktiskt taget är närmast omöjligt att få asyl även om Putin håller på och bombar sönder din hemstad. Och den plötsligt påkomna omsorgen om flyktingarna från Ukraina strömmar nu ut från de danska politikerna, från vänstraste vänster till högraste höger. För nu, när flyktingarna inte är muslimer, är det annat ljud i skällan.

Till och med partiet Nye borgerlige, som är ännu mer öppet rasistiska än Sverigedemokraterna – som ändå verkar hålla fast vid att ”Sverige är fullt” – tycker att Danmark ska ta emot ukrainska flyktingar med öppna armar, eftersom de tydligen inte ens är flyktingar utan mer … arbetskraft?

”Vi gör skillnad mellan internationell arbetskraft som kommer och bidrar positivt till vårt samhälle, försörjer sig själva och respekterar våra värderingar, och de utlänningar som kommer hit och inte vill försörja sig själva eller döms för kriminalitet och inte vill respektera våra värderingar” sa Nye borgerliges ordförande Pernille Vemund till DR häromdagen. ”Här har vi att göra med en grupp människor som vi hittills har haft goda erfarenheter av och som kommer med förmågor och möjligheter.” 

Jo jo, det är skillnad på flyktingar och flyktingar om man är rasist, den saken är klar.

Vad såväl EU-överenskommelsen som den danska “Ukrainalagen”  innebär i praktiken är att när man får uppehållstillstånd så får man också tillgång till bostadsmarknaden, arbetsmarknaden, skolsystemen, sjukvården, ja hela välfärden, vilket givetvis ökar ens möjligheter att bli en del av och integreras i samhället.

”Jag vill gärna att de människor som kommer hit snabbt får uppehållstillstånd. De ska få ett arbetstillstånd, möjligheten till en bostad och möjlighet att få sina barn i skola. De ska få något som påminner om en normal vardag” motiverade Danmarks utrikesminister Mattias Tesfaye lagförslaget till DR.

Det är fantastiskt. Det är precis så man ska agera om man vill ta hand om människor på flykt. Synd bara att det inte är så man tänker när det gäller flyktingar från utanför EU. Och istället för att göra en extra lag, eller ett extraordinärt undantag, för just ukrainska flyktingar kanske vi kunde titta över hur den där asyllagen egentligen är utformad. 

För är det en oväntad positiv effekt som invasionen av Ukraina kan föra med sig är det att vi övriga länder får en möjlighet att syna vår egen rasism i både sinne och lagstiftning, och kan bli bättre till nästa gång. Alla flyktingar förtjänar det här mottagandet.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.