Glöd · Ledare

Vi kan inte unna oss att hantera en kris i taget

I skuggan av kriget i Ukraina kom FN:s klimatpanel i går med ännu en rapport om klimatförändringarna.

Rapporten är som väntat bister läsning. Vi kan inte längre undvika att det blir stora konsekvenser av klimatförändringarna. Nu handlar det om att rädda oss undan de värsta prognoserna.

Rapportens fokus handlar framför allt om hur vi ska klimatanpassa våra samhällen till en förändrad värld. Vi måste bygga hus, vägar och transporter som håller för ett förändrat klimat och hjälpa de länder som är mest sårbara.
Risken finns dock att detta blir ännu en FN-rapport som får världsledarna att lägga pannan i djupa veck och lova bot och bättring, för att sedan helt strunta i den.

Att rapporten kommer samtidigt som vi har en världspolitisk kris för ögonen, illustrerar nämligen klimatanpassningens dilemma – det är lättare att få människor att bry sig om plötsliga kriser än att förbereda sig för de långsiktiga. Det är lätt att få opinion kring kraftiga åtgärder för att hantera den pågående skogsbranden, värmeböljan eller kriget. Svårare att få stöd för att hantera hot som uppstår gradvis.

En del görs när det gäller klimatanpassning runt om i världen, men det är mycket långt ifrån att vara i linje med vad som kommer krävas. Det som behövs är en genomgripande förändring av hur vi bygger våra samhällen och tillräcklig finansiering för att hantera de konsekvenser vi inte längre kan undvika.

Våra samhällen kommer att behöva förändras på ett mycket genomgripande sätt. Inte minst kommer vi att behöva förändra hur vi ser på fördelningspolitik. Utjämningen kan inte längre bara ske mellan samhällsklasser. Framtidens orättvisor kommer även skära rakt igenom generationerna.

Är de äldre generationerna beredda att finansiera den anpassning som krävs för att andra generationer ska leva tryggt i framtiden? Svaret borde vara självklart.

Fördelningen mellan de länder som drabbas hårdast och dem som drabbas minst är en annan rättvisefråga som rapporten aktualiserar. Det är de fattiga länderna som kommer drabbas hårdast av klimatkrisen och de som gjort absolut minst för att orsaka den. I detta fall handlar ökad utjämning inte ens om fördelningspolitik – utan om att reglera den klimatskuld de rikaste länderna har till världens fattigaste. Är vi beredda att göra det som krävs?
En annan av rapportens slutsatser är att vi måste skydda mellan 30 och 50 procent av jordens yta om vi vill undvika en total kollaps av biologisk mångfald. Att skydda 50 procent av jordens yta från människans påverkan kan låta som mycket. Det är i själva verket fullkomligt rimligt.

Dels finns det nu tung forskning som talar för att det är nödvändigt. Dels kan man även utan FN:s rapport fundera på, om det i den myriad av miljontals arter som finns på planeten, är rimligt att en enda art gör anspråk på mer än 50 procent av ytan? Nog borde vår egen Homo sapiens kunna rymmas på åtminstone hälften?

FN:s rapport visar att det är dags att ställa om vårt jordbruk, vårt brukande av skogen och våra samhällen till en förändrad värld.

Tyvärr kan vi inte längre unna oss åt att hantera en kris i taget. Putin hotar Ukraina. Den klimatkris vi själva orsakat hotar precis allt.

Fler vill fasa ut rysk olja.

Vi är fortsatt fast i oljeberoende.