Glöd · Ledare

Kriget mot skogarna i Brasilien är en konsekvens av orättvisorna

Från första stund så känns naturen i Brasilien otroligt mäktig. Trots enorma städer och ofattbart många människor så lyser det gröna igenom mellan husraderna och i bergskedjorna som ramar in både Rio och Sao Paulo. Här känns det som att naturen hade ätit upp bebyggelsen om man låtit den vara i fred i tio år. Problemet är kanske att naturen inte tillåts vara i fred. Istället förs vad som en bekant i Sao Paulo kallade ett krig emot den, eller mer specifikt ett krig emot skogarna. Något som kräver mer än ett presidentskifte vid riksvalet den andra oktober.

Kriget mot skogarna rör sig mot att lämna det största avtrycket någonsin i Latinamerikas historia. I Brasiliens fall så handlar det så klart om Amazonas regnskog, men även om Atlantskogen som sträcker sig längs den långa Brasilianska kusten. Ansvaret för dess osäkerhet vilar hos de stora jordbruksföretagen och familjerna bakom dem, landets krigsherrar. Med andra ord Brasiliens oligarki – ättlingarna till de portugisiska kolonisatörerna som fortsatt drar i trådarna bakom den allt för ofta korrupta ridån av landets politiker. De som exporterar råvaror ut i hela världen medan Rios gator fylls av fler och fler hemlösa utan mat i magen.

Orättvisorna blir extra tydliga vid en överblick av Brasiliens nuvarande markfördelning, då över 70 procent av jordbruksmarken tillhör landets jordbruksindustri. Vidare så äger landets rikaste 1,5 procent över hälften av denna mark. Det är svårt att försöka begripa sig på vad dessa siffror egentligen har för konsekvenser, men i det stora hela, så är Brasilien ett extrem exempel på den globala orättvisa som ryms inom jordbrukssektorn. 

Hur blir det då med kriget mot skogarna när riksvalet äger rum den andra oktober? Bland annat så förutspås det att ”Latinamerikas Trump” Jair Bolsonaro kommer att tappa sin maktposition. Presidenten som har låtit Amazonas brinna till fördel för jordbruksföretagen och låtit den en gång näringsrika marken fortsätta att plöjas mot sin bristningsgräns. Hans största motståndare är Luiz Inacio ”Lula” da Silva, vänsterledaren som troligen kommer att ta makten igen.

Sanningen är dock att naturen inte slutar att misshandlas oavsett vem som vinner valet, vare sig höger- eller vänsterledare. Genom landets historia och inte minst under de senaste decennierna har naturen oavbrutet exploaterats hårt för ekonomiska vinster som lett till ekologiska förluster. Med risk för att låta cynisk så är valet den andra oktober snarare ett val mellan dåliga förutsättningar eller extremt dåliga förutsättningar för Brasiliens skogar. Lite som när Biden tog över efter Trump i USA – det krävs extremt mycket mer än att stafettpinnen ges från en gammal vithårig gubbe till en annan.

Med det sagt så är Lula självklart att föredra framför Bolsonaro. Under Lulas och hans partis tidigare mandatperioder så förbättrades till exempel situationen för landets småskaliga familjejordbrukare. Bland annat genom att den agroekologiska sektorn fick en skjuts av ekonomiskt stöd. Dock inte till den nivån som skulle kunnat utmana makten hos de stora jordbruksföretagen. Landets elit behöll dess mark och tillgångar, om än lite störda av en mindre dålig ekonomisk fördelning. 

Det som hade kunnat skapa en riktig förändring i Brasilien hade varit en ordentlig omfördelning av elitens tillgångar och makt, i syftet att förbättra välmåendet hos landets övriga befolkning och natur. Där kriget mot skogen, eller kriget mot naturen, avslutas till följd av en rättvis omställning. Önsketänkande och nödvändigt, men kanske inte så förankrat i dagens maktstrukturer. 

Istället får vi möjligen nöja oss eller till och med lägga vårt hopp hos Lula och en långsam rörelse bort från de extremt dåliga förutsättningarna. Då rör det ju sig i alla fall åt rätt håll.

Brasiliens vackra natur.

Brasiliens maktfulla jordbruksindustri.