Det finns varje dag anledning att kritisera Sverigedemokraternas demokratiska kompass. Likaså finns det varje dag anledning att kritisera Ryssland och Vladimir Putins aggressivitet gentemot Ukraina, samt de bristfällande mänskliga rättigheterna inom landet. Men det är ändå något lite märkligt med den debatt som uppstått efter att Jimmie Åkesson medverkade i SVT-programmet 30 minuter i onsdags.

Åkesson fick en fråga från programledaren Anders Holmberg om en formulering i deras valmanifest inför valet 2018 där det står att ”Sverige ska respektera balansen mellan stormakterna”. Åkesson menade att det är ett uttryck för att Sverige ska vara alliansfritt och säger i nästa andetag att det är rimligt att västländerna agerar när Ryssland beter sig aggressivt. Programledaren Anders Holmberg lät sig dock inte nöjas med det utan frågade om förhållandet hade varit det motsatta, det vill säga, om USA hade betett sig aggressivt, om det i så fall hade varit bra om Ryssland agerat för att ”upprätthålla balansen”. 

Det är en märklig fråga. Som om invasion av ett annat land vore mer okej om det är USA som står för den. USA är inte någon räddande ängel och att Ryssland är inte djävulen, verkligheten är mer komplex än så. Ja, Ryssland har ockuperat Krim i närtid men USA är sannerligen inte heller oskyldiga när det kommer till invasioner, till exempel invasionen i Afghanistan 2001 eller i Irak 2003 som båda rättfärdigades med ett krig mot terrorismen men som kom att kosta otaliga civila människoliv. Kritiken mot USA från svensk sida var då, och är än i dag, väldigt ljum. Samtidigt finns det en hetsdebatt om Ryssland som saknar motstycke. Att måla upp Ryssland som det stora hotet som inom kort kommer att ödelägga världen har närmast blivit en regel inom svensk politik, och jag kan tycka att det är sunt att någon ifrågasätter, eller åtminstone nyanserar, den bilden – även om det i det här fallet råkar vara Jimmie Åkesson. 

Åkesson återkommer trots allt flera gånger till att det finns ett starkt militärt hot från Ryssland och han kallar även Putin för diktator, eller ”åtminstone väldigt auktoritär”. Han får sedan frågan om vem han skulle välja av Putin och Macron eller av Putin och Biden. Åkesson kontrar med att svara att det är en dum fråga att ställa eftersom det beror på kontexten, men menar ändå att han föredrar demokratier som Frankrike framför auktoritära regimer som Ryssland. På något sätt tycker jag att det hedrar Åkesson att han ifrågasätter den enkla mediala logiken som säger att om du är emot någon så är du automatiskt för dess motståndare. Åkesson säger att han varken skulle vilja ha Biden, Macron eller Putin som statsminister i Sverige, vilket man absolut kan förstå. 

Det finns som sagt all anledning att kritisera SD:s demokratiska kompass. Kommunledningen i Sölvesborgs utrensning av arbetarlitteratur, partiets otaliga kopplingar till nazismen och vit makt-rörelsen eller att man vill avskaffa all asylinvandring till Sverige är bara några exempel. Det sistnämnda kommer också upp i slutet av 30 minuter. Där återkommer Åkesson till formuleringar som att ”Sverige är fullt” eller ”vi kan inte ta emot fler”. Han kan möjligen sträcka sig till att vi kan ”husera” en del flyktingar om de kommer från närliggande länder som Ukraina men ingen ska få permanent uppehållstillstånd. 

Det är tyvärr talande att så många reagerar på Åkessons ovilja att välja mellan internationella politiska ledare men inte alls på detta. Det är bekvämare att peka på andra länders brister än att ta upp sådant som händer inom Sverige och där man kan riskera att få opinionen emot sig.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.