Centerpartiet har länge framstått som det mest anständiga partiet på högersidan när det gäller synen på migration och flyktingar. Till skillnad från sina forna allianskollegor har de hållit en skarp linje mot SD och de har flera gånger kritiserat sådana saker som volymmål och återtagande av permanenta uppehållstillstånd.

Det är därför väldigt beklagligt att de nu ställer sig bakom ett antal förslag vars huvudsyfte är att göra det svårare för asylsökande och papperslösa. Det handlar bland annat om ökad övervakning av asylsökande (till exempel genom att de kan bli tvungen att anmäla sig på Migrationsverket flera gånger om dagen, eller övervakas med elektronisk fotboja), att det ska införas ett förbud för kommuner att ge ekonomiskt bidrag till papperslösa, att preskriptionstiden för utvisningsbeslut ska förlängas från nuvarande fyra år och att Sverige ska teckna fler så kallade återvändandeavtal.

Dessutom vill de slopa sekretessen mellan myndigheter och tvinga myndigheterna att underrätta Migrationsverket och Polisen om de påträffar någon som är papperslös. Det här skulle kunna leda till att många inte kommer våga ta kontakt med myndigheterna framöver, dels av rädsla för att bli utvisade men också av rädsla för att personliga saker som man delar med sig av ska föras vidare.

Att C vänder sig högerut handlar enligt deras migrationspolitiske talesperson Johnny Cato om att ”regeringen gör för lite för att de som fått avslag på sin asylansökan ska lämna Sverige”. Detta trots att regeringen så sent som för en månad sedan gav Migrationsverket och Polismyndigheten i uppdrag att intensifiera arbetet med återvändandet.

C:s ställningstagande betyder att det finns en riksdagsmajoritet bakom de här förslagen. Även S har uttryckt sig positivt om dem vilket talar för att de med största sannolikhet kommer att bli av. I praktiken kan det innebära att barnfamiljer blir av med både sin skolgång och pengar till mat och kläder. Redan i dag är det långtifrån säkert att man kan få ekonomiskt bistånd om man är papperslös, det beror i hög grad på vilken kommun du befinner dig i, men de allra flesta kommuner betalar åtminstone ut nödbistånd. Detta kan nu komma att stoppas helt samtidigt som många föräldrar kanske inte kommer våga sätta sina barn i skola av rädsla för att de ska anmälas till polisen.

Det har gått tio år sedan Centerpartiet skrev ett idéprogram där de lyfte fram visionen om fri invandring. Fortfarande kan man på deras hemsida läsa att partiet “strävar efter öppna gränser, fri rörlighet samt en generös och human flykting- och invandringspolitik. För ett parti som bygger sina värderingar på alla människors lika rätt och värde finns inget annat logiskt ställningstagande än att verka för en värld där människor kan röra sig fritt över gränserna.”

Samtidigt skriver de på ett annat ställe att de ”står för en reglerad invandring, en migrationspolitik som förenar ordning och reda med medmänsklighet och humanism.” Även om det första ska ses som en vision och det andra som mer dagspolitik synliggör det den splittring som finns inom C när det gäller synen på migration.

Men Centerpartiets hårdare syn måste också ses i kontexten av hela migrationsdebatten, idéprogrammet med fri invandring lades fram i samma veva som papperslösa fick rätt till vård som inte kan anstå och skola. Det var generellt en flyktingvänligare tid, en tid då många fortfarande ansåg det vara absurt att prata om flyktingar som volymer. Sedan dess har nästan samtliga partier gått i en allt restriktivare riktning. Det är därför inte så konstigt att även C har följt efter.

Samtidigt är det just nu som deras tal om fri rörlighet och värnande om asylrätten behövs mer än någonsin. Inte minst för att samla de väljare till höger som fortfarande tror på människors rätt att röra sig fritt.

Kom tillbaka till den humana sidan C, ni behövs.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.