Alldeles nyss, den 27 januari, var det Förintelsens minnesdag. I olika sammanhang uppmärksammades de fruktansvärda förbrytelser som begicks i samband med andra världskriget i nazismens namn.
Och det är bra. Aldrig ska vi glömma de miljoner människor som mördades för att de var romer, judar, homosexuella eller något annat som inte passade in i den sjuka drömmen om det tredje riket.
Ja, det är klart att det är både bra och viktigt att vi håller minnet av Förintelsen och dess offer vid liv. Men vad är det för lärdomar vi ska dra av det inträffade?
Är det att nazismen är en fruktansvärd ideologi som vi ska göra allt vad vi kan för att stänga ute? Eller är det att människan är en formbar varelse och att vem som helst kan hamna i ett sammanhang där ondskan tar över? Förintelsen var visserligen extrem i sin omfattning, men nazismen är inte ensam om att ha avlat fram mänskliga monster. Inbillar vi oss det kan uppmärksamheten bli kontraproduktiv och vi ser inte ondskan som smyger på oss från annat håll.
Halvt på skämt och halvt på allvar, brukar jag ibland påstå att enda skälet till att jag inte är korrumperad är att jag aldrig fått möjligheten. Somliga blir provocerade. Kanske känner de sig träffade och låtsas därför stå över det som är vanlig mänsklig svaghet.
Då är man ute på farliga vägar.
Jag är nämligen övertygad om att det säkraste sättet att förhindra att man själv blir en våldsverkare – eller korrumperad – är insikten om att vem som helst kan ”drabbas” av vad som helst om omständigheterna är fel.
Därför… Vi ska fortsätta att uppmärksamma Förintelsen, men vi ska inte skjuta den framför oss som något alibi att gömma våra egna handlingar bakom.
De tyskar som blev nazister innan och under andra världskriget föddes inte som nazister. En självklarhet naturligtvis, men nog så viktigt att komma ihåg när vi slår oss för bröstet och tror oss oåtkomliga för ondskan. Läs Sebastian Haffners ”En tysk mans historia” från mellankrigstiden. Där får man en uppfattning om hur det uppenbart onormala långsamt blir normalt utan att någon egentligen reagerar.
Vad vi borde göra, som komplement till belysningen av Förintelsen, är att vidga perspektivet till Gulag i Sovjetunionen, spanjorernas och portugisernas framfart bland urbefolkningarna i Syd- och Centralamerika, Afrikas koloniala historia eller hela 1900-talets brutalitet från USA mot de länder i Latinamerika som hotat deras ekonomiska intressen och militära inflytande.
Vi ska också ta oss an Kina och deras förtryck mot minoriteter som uigurerna, katastrofen i Rwanda när en miljon tutsier mördades av hutuerna eller apartheid i alla dess former över hela världen.
I förlängningen är det förstås också nödvändigt att fundera över de globala ekonomiska orättvisor som ständigt skördar offer i form av flyktingar, svält och död.
Det gemensamma för alla dessa hemskheter är inte nazismen, även om det hade varit bekvämt, utan människans handlingar. Vanliga människor, som du och jag, som mördat, torterat, våldtagit och förtryckt i kommunismens, kapitalismens, katolicismens, den egna rasens, nationens, klassens eller imperialismens namn.
Egoism, rädsla och brist på kunskap är viktiga ingredienser när det besinningslösa våldet skjuter fart. Och det farliga är just att det sällan plötsligt uppstår, utan att det handlar om ett långsamt tillvänjande av det som för alls inte länge sedan tedde sig otänkbart.
I min hand håller jag Dee Browns ”Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee” som man kan säga är både en hyllning till den urbefolkning som drabbades av den vite mannens ankomst till Nordamerika och ett vittnesmål om hur nybyggarna hävdade sin rätt till den jord som inte var deras till vilket pris som helst.
Själv deltog jag på olika sätt i protesterna mot firandet av 500-årsdagen av upptäckten av Amerika 1992. Det innebar ett uppvaknande för många, inte minst bland invånarna själva i Latinamerika. ”500 år av motstånd” blev det nya slagordet och ett viktigt belysande av att man måste se historien sådan den är och inte ständigt tolkad genom segrarens ögon.
Det här är naturligtvis inte en text med anspråk på fullständighet i beskrivningen av människans grymhet. Jag är en europé som rest i Syd- och Centralamerika, därav mitt fokus på denna del av världen, men jag är övertygad om att vart jag än beger mig kommer jag att upptäcka samma sak. Det är människor som står för ondskan. Människor som en gång varit lekande barn, utan en tanke på att de en gång ska bli våldsverkare, torterare, lägervakter eller tysta medlöpare.
Och, för säkerhets skull, bakom mina ord finns verkligen inte någon vilja att förminska betydelsen av Förintelsen. Tvärtom, det här är ett allvarligt menat försök att bidra till att förhindra att något liknande händer igen, alldeles oavsett vilken ideologisk kostym ondskan iklär sig.
Kerstin Ekman. Först ”Löpa varg”. Nu ”Händelser vid vatten”. Jag är tacksam.
Det hårdnande samtalsklimat där man kallar meningsmotståndare saker istälet för att argumentera. Alla glidningar börjar i ”det lilla”.
