Alldeles nyss, den 27 januari, var det Förintelsens minnesdag. I olika sammanhang uppmärksammades de fruktansvärda förbrytelser som begicks i samband med andra världskriget i nazismens namn.

Och det är bra. Aldrig ska vi glömma de miljoner människor som mördades för att de var romer, judar, homosexuella eller något annat som inte passade in i den sjuka drömmen om det tredje riket.

Ja, det är klart att det är både bra och viktigt att vi håller minnet av Förintelsen och dess offer vid liv. Men vad är det för lärdomar vi ska dra av det inträffade?

Är det att nazismen är en fruktansvärd ideologi som vi ska göra allt vad vi kan för att stänga ute? Eller är det att människan är en formbar varelse och att vem som helst kan hamna i ett sammanhang där ondskan tar över? Förintelsen var visserligen extrem i sin omfattning, men nazismen är inte ensam om att ha avlat fram mänskliga monster. Inbillar vi oss det kan uppmärksamheten bli kontraproduktiv och vi ser inte ondskan som smyger på oss från annat håll.

Halvt på skämt och halvt på allvar, brukar jag ibland påstå att enda skälet till att jag inte är korrumperad är att jag aldrig fått möjligheten. Somliga blir provocerade. Kanske känner de sig träffade och låtsas därför stå över det som är vanlig mänsklig svaghet.
Då är man ute på farliga vägar.

Jag är nämligen övertygad om att det säkraste sättet att förhindra att man själv blir en våldsverkare – eller korrumperad – är insikten om att vem som helst kan ”drabbas” av vad som helst om omständigheterna är fel.

Därför… Vi ska fortsätta att uppmärksamma Förintelsen, men vi ska inte skjuta den framför oss som något alibi att gömma våra egna handlingar bakom.

De tyskar som blev nazister innan och under andra världskriget föddes inte som nazister. En självklarhet naturligtvis, men nog så viktigt att komma ihåg när vi slår oss för bröstet och tror oss oåtkomliga för ondskan. Läs Sebastian Haffners ”En tysk mans historia” från mellankrigstiden. Där får man en uppfattning om hur det uppenbart onormala långsamt blir normalt utan att någon egentligen reagerar.

Vad vi borde göra, som komplement till belysningen av Förintelsen, är att vidga perspektivet till Gulag i Sovjetunionen, spanjorernas och portugisernas framfart bland urbefolkningarna i Syd- och Centralamerika, Afrikas koloniala historia eller hela 1900-talets brutalitet från USA mot de länder i Latinamerika som hotat deras ekonomiska intressen och militära inflytande.

Vi ska också ta oss an Kina och deras förtryck mot minoriteter som uigurerna, katastrofen i Rwanda när en miljon tutsier mördades av hutuerna eller apartheid i alla dess former över hela världen.

I förlängningen är det förstås också nödvändigt att fundera över de globala ekonomiska orättvisor som ständigt skördar offer i form av flyktingar, svält och död.

Det gemensamma för alla dessa hemskheter är inte nazismen, även om det hade varit bekvämt, utan människans handlingar. Vanliga människor, som du och jag, som mördat, torterat, våldtagit och förtryckt i kommunismens, kapitalismens, katolicismens, den egna rasens, nationens, klassens eller imperialismens namn.

Egoism, rädsla och brist på kunskap är viktiga ingredienser när det besinningslösa våldet skjuter fart. Och det farliga är just att det sällan plötsligt uppstår, utan att det handlar om ett långsamt tillvänjande av det som för alls inte länge sedan tedde sig otänkbart.

I min hand håller jag Dee Browns ”Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee” som man kan säga är både en hyllning till den urbefolkning som drabbades av den vite mannens ankomst till Nordamerika och ett vittnesmål om hur nybyggarna hävdade sin rätt till den jord som inte var deras till vilket pris som helst.

Själv deltog jag på olika sätt i protesterna mot firandet av 500-årsdagen av upptäckten av Amerika 1992. Det innebar ett uppvaknande för många, inte minst bland invånarna själva i Latinamerika. ”500 år av motstånd” blev det nya slagordet och ett viktigt belysande av att man måste se historien sådan den är och inte ständigt tolkad genom segrarens ögon.

Det här är naturligtvis inte en text med anspråk på fullständighet i beskrivningen av människans grymhet. Jag är en europé som rest i Syd- och Centralamerika, därav mitt fokus på denna del av världen, men jag är övertygad om att vart jag än beger mig kommer jag att upptäcka samma sak. Det är människor som står för ondskan. Människor som en gång varit lekande barn, utan en tanke på att de en gång ska bli våldsverkare, torterare, lägervakter eller tysta medlöpare.

Och, för säkerhets skull, bakom mina ord finns verkligen inte någon vilja att förminska betydelsen av Förintelsen. Tvärtom, det här är ett allvarligt menat försök att bidra till att förhindra att något liknande händer igen, alldeles oavsett vilken ideologisk kostym ondskan iklär sig.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.