7 miljarder. Så mycket vill regeringen skjuta till för att kompensera alla hushåll som har fått höga elräkningar i vinter. Kompensationen är utformad så att de som förbrukat mest el får mest stöd. Har man till exempel förbrukat över 2 000 kWh i månaden så får man 6 000 kronor i stöd. Det betyder alltså att de som slösat mest på el, och därmed också bidragit mest till den elbrist vi upplever nu, får störst kompensation.

Vi är alla mer eller mindre beroende av el, men all elkonsumtion är långt ifrån nödvändig. Att ha enorma julbelysningar i trädgården eller eldrivna robotgräsklippare som åker runt hela dagarna är inte en mänsklig rättighet, även om det är lätt att förledas till att tro det.

Att staten nu ska gå in och betalar ut pengar till dem som gör av med mest el är nästan lika absurt som att man valde att kompensera flygbolagen i början av pandemin. Men i det här fallet är det kanske något lättare att komma undan med – till skillnad från när det gäller fossila bränslen, där det åtminstone finns ett mål om att de ska minska (även om det går sisådär med det), så verkar ju regeringen fortfarande inte se något större problem med en hög elkonsumtion. Tvärtom talar man ofta om elektrifieringen som lösningen på klimatkrisen och räknar med att vi kommer göra av med mycket mer el i framtiden.

Men elkonsumtionen är problematisk ur många perspektiv. Den mesta svenska elen är visserligen fossilfri, men en liten del kommer fortfarande från fjärrvärme och dessutom importerar vi smutsig el från andra länder. Dessutom står kärnkraften, som är både en opålitlig och potentiellt livsfarlig energikälla, för ungefär 30 procent av elproduktionen. Sist men inte minst så kräver såväl produktionen av batterier som solceller utvinning av metaller, vilket i sin tur kräver fler gruvor och ökad miljöpåverkan.

Visst är det synd om de låginkomsttagare som redan lever på marginalen och som därför drabbas hårt av höjda elpriser, även om man kanske inte har någon särskilt hög elförbrukning. Men betydligt rimligare än att ge pengar till alla med höga elräkningar, oavsett inkomst, vore att göra som Lennart Fernström föreslog häromdagen: höja energiskatten, avskaffa subventionerna till den elintensiva industrin och dela ut pengarna som kommer in lika till hela Sveriges befolkning. Det hade gjort att även de med allra lägst inkomst hade kunnat klara sig. Nu sänder man istället signalen att det inte är några problem alls med elslöseriet, fortsätt som förut bara.

Ska vi rädda den här planeten och oss själva räcker det inte med att byta ut alla bensinbilar mot elbilar, vi måste framför allt minska vår konsumtion oavsett om det gäller prylar, diesel eller elektricitet. Någon gång måste även regeringen inse det.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.