I DN skriver Isobel Hadley-Kamptz om att hon bjöds in av Sveriges radio för att diskutera stormningen av Kapitolium för ett år sedan. Efter ett tag fick hon veta att tanken var att hon skulle diskutera detta med en, för henne okänd, Trump-supporter eftersom SR behövde en ”åsiktsmässig motpol”. Det här är ett belysande exempel på hur medier i allmänhet, och public service i synnerhet, ibland hamnar helt snett i sin strävan efter opartiskhet.
Sveriges radio skriver själva att deras vision är ”Fler röster och starkare berättelser för en större förståelse” samt att de ”ska leverera opartisk och trovärdig journalistik”. Det är en bra utgångspunkt. Tyvärr verkar dock många tro att opartiskhet handlar om att så fort någon yttrar en åsikt så måste man plocka in någon som tycker helt tvärtom, en hållning som inte bara är fördummande (eftersom det nästan alltid finns mer än två sidor) utan som också lätt kan få ganska absurda konsekvenser. Om man drar det till sin spets så skulle det till exempel kunna innebära att man i varje inslag där någon pratar om klimatförändringarna plockar in någon som säger att klimatförändringarna är en bluff, eller att så fort någon pratar om rasism så tar man in någon som pratar om den positiva sidan av rasism.
I public services uppdrag ingår också att värna det demokratiska samhällets grundprinciper och allas lika värde. Det innebär att man kan, och bör, ta ställning mot sådant som rasism och våld. Stormningen av Kapitolium är ett tydligt exempel på hur människor med våld försökte ta över och stoppa demokratiska processer. Att stormningen anfördes av en president med stort stöd bland den amerikanska befolkningen gör den inte mer legitim.
Men när SR väljer att bjuda in en person som stödjer Donald Trump och därmed också, får man anta, stormningen av Kapitolium så bidrar man samtidigt till att legitimisera hela händelseförloppet.
Den svenska ängsligheten för att framstå som partisk har långa traditioner. Under andra världskriget var den svenska regeringens hållning att förhålla sig neutral, något som också fick konsekvenser för hur medierna skildrade kriget.
En av få tidningar som vågade stå upp mot Nazityskland och den svenska undflyende hållningen var Göteborgs handels- och sjöfartstidning, under ledning av Torgny Segerstedt, vilket dock ledde till att flera nummer av tidningen konfiskerades och regeringen försökte gång på gång genom propåer och kampanjer övertyga Segerstedt om att upphöra med den ”antityska” hållningen. I efterhand har Segerstedt hyllats som en hjälte, men det neutrala idealet lever kvar, både på politisk nivå och inom medierna.
I dag skulle det framstå som absurt att under ett samtal om Tyskland under andra världskriget ha med en nazist som får försvara Hitlers politik. Däremot går det bra att ha med personer som försvarar politiker som rör sig i en liknande riktning.
First aid kit röt ifrån på Twitter när Moderaterna försökte använda en av deras låtar i en reklamkampanj.
Om mindre än tre år är det val på nytt i USA, och risken för att Trump blir vald på nytt är dessvärre ganska hög.
