I DN skriver Isobel Hadley-Kamptz om att hon bjöds in av Sveriges radio för att diskutera stormningen av Kapitolium för ett år sedan. Efter ett tag fick hon veta att tanken var att hon skulle diskutera detta med en, för henne okänd, Trump-supporter eftersom SR behövde en ”åsiktsmässig motpol”. Det här är ett belysande exempel på hur medier i allmänhet, och public service i synnerhet, ibland hamnar helt snett i sin strävan efter opartiskhet. 

Sveriges radio skriver själva att deras vision är ”Fler röster och starkare berättelser för en större förståelse” samt att de ”ska leverera opartisk och trovärdig journalistik”. Det är en bra utgångspunkt. Tyvärr verkar dock många tro att opartiskhet handlar om att så fort någon yttrar en åsikt så måste man plocka in någon som tycker helt tvärtom, en hållning som inte bara är fördummande (eftersom det nästan alltid finns mer än två sidor) utan som också lätt kan få ganska absurda konsekvenser. Om man drar det till sin spets så skulle det till exempel kunna innebära att man i varje inslag där någon pratar om klimatförändringarna plockar in någon som säger att klimatförändringarna är en bluff, eller att så fort någon pratar om rasism så tar man in någon som pratar om den positiva sidan av rasism. 

I public services uppdrag ingår också att värna det demokratiska samhällets grundprinciper och allas lika värde. Det innebär att man kan, och bör, ta ställning mot sådant som rasism och våld. Stormningen av Kapitolium är ett tydligt exempel på hur människor med våld försökte ta över och stoppa demokratiska processer. Att stormningen anfördes av en president med stort stöd bland den amerikanska befolkningen gör den inte mer legitim. 
Men när SR väljer att bjuda in en person som stödjer Donald Trump och därmed också, får man anta, stormningen av Kapitolium så bidrar man samtidigt till att legitimisera hela händelseförloppet. 

Den svenska ängsligheten för att framstå som partisk har långa traditioner. Under andra världskriget var den svenska regeringens hållning att förhålla sig neutral, något som också fick konsekvenser för hur medierna skildrade kriget.

En av få tidningar som vågade stå upp mot Nazityskland och den svenska undflyende hållningen var Göteborgs handels- och sjöfartstidning, under ledning av Torgny Segerstedt, vilket dock ledde till att flera nummer av tidningen konfiskerades och regeringen försökte gång på gång genom propåer och kampanjer övertyga Segerstedt om att upphöra med den ”antityska” hållningen. I efterhand har Segerstedt hyllats som en hjälte, men det neutrala idealet lever kvar, både på politisk nivå och inom medierna. 

I dag skulle det framstå som absurt att under ett samtal om Tyskland under andra världskriget ha med en nazist som får försvara Hitlers politik. Däremot går det bra att ha med personer som försvarar politiker som rör sig i en liknande riktning.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.