Glöd · Ledare

Ett val med få valmöjligheter

Nyårsklockorna har tystnat och ett nytt år har tagit sin början, valåret 2022. Brottslighet, migration och klimat spås av många förståsigpåare bli de stora debattämnena i valrörelsen. Frågan är dock hur mycket debatt det kan bli när de flesta partier tycker i stort sett samma sak.

Visst finns det skillnader, och partiledarna kommer säkert att göra sitt bästa för att blåsa upp dessa skillnader, men när det gäller huvuddragen – den politiska inriktningen – så är åtminstone fem eller sex av åtta riksdagspartier skrämmande överens.

Om vi börjar med migrationen så råder det sedan flera år tillbaka en bred samsyn om att invandringen till Sverige måste minska. Socialdemokraterna säger sig visserligen fortfarande vilja “värna asylrätten”, men har samtidigt under de senaste sex åren lagt om sin politik för att göra det så svårt och jävligt som möjligt för flyktingar. Permanenta uppehållstillstånd, som för inte så länge sedan var en självklarhet, försvaras nu bara av ett fåtal. Papperslösa ska jagas. Strax innan jul lanserade dessutom S förslag på skärpningar av arbetskraftsinvandring med bland annat försörjningskrav.  

När det gäller brottsligheten är tongångarna desamma. Fler poliser, längre straff och mer övervakning. Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Magdalena Andersson kommer sannolikt att försöka överrösta varandra i sin tävlan att visa för väljarna att just deras förslag är hårdast, men ingen av dem kommer att argumentera för andra metoder.

Klimatet då? Ja här finns det förvisso skillnader i ambitionsnivå. Klimatåtgärderna i regeringens budgetproposition i höstas var långt ifrån tillräckliga, men det var ändå betydligt bättre än M, KD och SD:s budget som röstades igenom. I övrigt är väl den största skillnaden att de blåbruna tar varje tillfälle de kan att lyfta fram kärnkraften som vägen framåt, medan de rödgröna tror mer på förnyelsebara energislag. Det råder dock en bred samsyn – från höger till vänster – om att tekniken kommer att rädda oss. Det ska satsas på biodrivmedel, gruvor och cement. Skogen ses som en oändlig resurs som vi har all rätt att förbruka – det växer ju upp nya träd.

Försvinnande få talar om att skära ner på konsumtionen, att leva resurssnålt eller att stoppa de extrema summor som läggs på klimatskadliga subventioner. 

Den som vill välja bort allt det här och som vill se något helt annat har just nu nästan ingenstans att vända sig  – i alla fall inte om man vill rösta på något av partierna i riksdagen. 

Egentligen borde det vara ett guldläge för ett parti som på allvar vill utmana och stå upp för en radikalt annorlunda politik, men de partier som skulle kunna göra det – Miljöpartiet och Vänsterpartiet – har än så länge mycket att bevisa. 

Miljöpartiet har under sju år i regeringsställning vikit ner sig i fråga efter fråga. I sin strävan efter att bli ett ”statsbärande” parti har de släppt många av sina radikala idéer och tonat ner systemkritiken till ett minimum. Sedan de lämnade regeringen i november har de visserligen tuffat till sig lite, men samtidigt verkar det finnas en utbredd rädsla för att hamna på kant med S och därigenom kanske inte bli en del av nästa regeringsunderlag. 

Vänsterpartiet har å andra sidan haft ett högt tonläge, men när det kommer till kritan så har de många gånger valt att prioritera andra frågor före klimat och migration. När det gäller klimatet så har Nooshi Dadgostars övertagande av partiledarposten tyvärr också inneburit en mer tillväxtvänlig linje och hon har många gånger låtit mer som en betongsosse än som en radikal miljökämpe.

Det är drygt nio månader kvar till valet. Tiden är knapp, men det finns fortfarande en möjlighet att staka ut en väg som går i en annan riktning. Jag hoppas att det finns något parti som vågar göra det – och inte minst att de också orkar stå fast vid det även efter valet.

P3 Dystopia – fascinerande podd om verkligheter som ofta inte är så avlägsna som man vill tro.

EU planerar att lista kärnkraft och naturgas som hållbara energikällor.