Nyårsklockorna har tystnat och ett nytt år har tagit sin början, valåret 2022. Brottslighet, migration och klimat spås av många förståsigpåare bli de stora debattämnena i valrörelsen. Frågan är dock hur mycket debatt det kan bli när de flesta partier tycker i stort sett samma sak.

Visst finns det skillnader, och partiledarna kommer säkert att göra sitt bästa för att blåsa upp dessa skillnader, men när det gäller huvuddragen – den politiska inriktningen – så är åtminstone fem eller sex av åtta riksdagspartier skrämmande överens.

Om vi börjar med migrationen så råder det sedan flera år tillbaka en bred samsyn om att invandringen till Sverige måste minska. Socialdemokraterna säger sig visserligen fortfarande vilja “värna asylrätten”, men har samtidigt under de senaste sex åren lagt om sin politik för att göra det så svårt och jävligt som möjligt för flyktingar. Permanenta uppehållstillstånd, som för inte så länge sedan var en självklarhet, försvaras nu bara av ett fåtal. Papperslösa ska jagas. Strax innan jul lanserade dessutom S förslag på skärpningar av arbetskraftsinvandring med bland annat försörjningskrav.  

När det gäller brottsligheten är tongångarna desamma. Fler poliser, längre straff och mer övervakning. Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Magdalena Andersson kommer sannolikt att försöka överrösta varandra i sin tävlan att visa för väljarna att just deras förslag är hårdast, men ingen av dem kommer att argumentera för andra metoder.

Klimatet då? Ja här finns det förvisso skillnader i ambitionsnivå. Klimatåtgärderna i regeringens budgetproposition i höstas var långt ifrån tillräckliga, men det var ändå betydligt bättre än M, KD och SD:s budget som röstades igenom. I övrigt är väl den största skillnaden att de blåbruna tar varje tillfälle de kan att lyfta fram kärnkraften som vägen framåt, medan de rödgröna tror mer på förnyelsebara energislag. Det råder dock en bred samsyn – från höger till vänster – om att tekniken kommer att rädda oss. Det ska satsas på biodrivmedel, gruvor och cement. Skogen ses som en oändlig resurs som vi har all rätt att förbruka – det växer ju upp nya träd.

Försvinnande få talar om att skära ner på konsumtionen, att leva resurssnålt eller att stoppa de extrema summor som läggs på klimatskadliga subventioner. 

Den som vill välja bort allt det här och som vill se något helt annat har just nu nästan ingenstans att vända sig  – i alla fall inte om man vill rösta på något av partierna i riksdagen. 

Egentligen borde det vara ett guldläge för ett parti som på allvar vill utmana och stå upp för en radikalt annorlunda politik, men de partier som skulle kunna göra det – Miljöpartiet och Vänsterpartiet – har än så länge mycket att bevisa. 

Miljöpartiet har under sju år i regeringsställning vikit ner sig i fråga efter fråga. I sin strävan efter att bli ett ”statsbärande” parti har de släppt många av sina radikala idéer och tonat ner systemkritiken till ett minimum. Sedan de lämnade regeringen i november har de visserligen tuffat till sig lite, men samtidigt verkar det finnas en utbredd rädsla för att hamna på kant med S och därigenom kanske inte bli en del av nästa regeringsunderlag. 

Vänsterpartiet har å andra sidan haft ett högt tonläge, men när det kommer till kritan så har de många gånger valt att prioritera andra frågor före klimat och migration. När det gäller klimatet så har Nooshi Dadgostars övertagande av partiledarposten tyvärr också inneburit en mer tillväxtvänlig linje och hon har många gånger låtit mer som en betongsosse än som en radikal miljökämpe.

Det är drygt nio månader kvar till valet. Tiden är knapp, men det finns fortfarande en möjlighet att staka ut en väg som går i en annan riktning. Jag hoppas att det finns något parti som vågar göra det – och inte minst att de också orkar stå fast vid det även efter valet.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.