När ens egna argument tar slut får man vrida till motståndarens argument så att det låter som att denne säger något helt annat än vad hen egentligen menar. Det är i alla fall den principen som Karin Pihl, ledarskribent på Göteborgs-Posten, använder sig av när hon försöker tvåla till Jan Guillou i GP den 23 december under rubriken ”Egovänstern tror att alla bara bryr sig om sig själva”.

Pihl anser att Guillou försöker förminska problemet med gängkriminaliteten genom att skriva att det är relativt få som drabbas av våldet. Hon menar vidare att han uppvisar en egoistisk människosyn eftersom han inte verkar bry sig om de människor som faktiskt blir drabbade. Hon fortsätter sedan att skriva att med det resonemanget så kan vi sluta bry oss om fattigpensionärerna eftersom de bara utgör en minoritet av invånarna i samhället, eller strunta i att vaccinera oss eftersom det bara är en minoritet som blir svårt sjuka.

Jag läser Jan Guillous kolumn och försöker förstå. Men hur jag än läser kan jag inte se att han avfärdar våldet eller säger att vi ska sluta bry oss om det. Vad han däremot säger är att vi måste våga se proportionerna och väga olika risker mot varandra. Han lyfter att både högern och Socialdemokraterna numera är överens om att polisen ska ha rätt att telefon- och datoravlyssna människor utan någon konkret misstanke om brott och varnar för vilka konsekvenser detta kan få, inte minst om vi i framtiden får en sverigedemokratisk regim. Vidare konstaterar han att den allmänna våldsbrottsligheten sjunker sedan fem år tillbaka, trots att det ofta låter precis tvärtom i debatten samt att det är 200 gånger högre risk att dö till följd av en fallolycka i hemmet än på grund av gängrelaterad brottslighet. 

På slutet skriver han också så här om en debatt i Agenda: “I det populistiska mörker som sänkte sig över Agenda fanns dock en liten ljuspunkt. Såväl forskare som politiker var överens om att skolan och socialen måste förstärkas för att dämpa nyrekryteringen till förortsgängen.” Så hade han väl knappast skrivit om han inte tyckte att brottsligheten var ett problem?
Karin Pihl kanske tycker att avlyssning är en bättre metod för att stoppa kriminalitet än att stärka skolan och socialen, men i så fall är det ju det hon borde rikta in sig på. Att istället angripa motståndaren för att vara osolidarisk och inte bry sig om andra människor är faktiskt en ganska låg argumentationsteknik.

Vapenvåld har alltid varit något som skrämmer människor, det är inget konstigt med det, men vad som är bekymmersamt är att varken media eller politiker brukar vara sena med att utnyttja den rädslan. Det är just därför det behövs motröster som kan peka på fakta och visa att rädslan i många fall är överdriven. Det är ju nämligen inte bara våldet som är ett problem, att leva i konstant rädsla, för något som är ett mindre hot än vad medier och politiker vill få oss att tro, är också väldigt tärande. Självklart är det väldigt tragiskt för de enskilda personer som drabbas och självklart ska vi göra vad vi kan för att så få som möjligt ska drabbas, men bästa sättet att göra det på är knappast att alla människor ska gå runt och må konstant dåligt och vara rädda.

Såg du på TV4-nyheterna måndagen den 4 december? I så fall kunde du se kycklingar som slungades omkring på rullband i en gigantisk maskin och klämdes till döds. Skadade och sjuka kycklingar lämnades i backar där de åt på varandra. Det var Djurrättsalliansen som hade filmat med dold kamera inne på en av Kronfågels kläckerianläggningar. Om du är som de flesta så mådde du illa av att se bilderna. Kanske du till och med bytte kanal för att du inte ville se det? Reaktionerna visar att vi bryr oss om djur och lidandet de utsätts för. 

Kronfågels VD Fredrik Strømmen säger om bilderna: ”Så det jag ser här är någonting som absolut inte följer våra rutiner.” Det är som det alltid brukar låta när djuren plågas i Sveriges djurfabriker. Det är enskilda undantag som ska åtgärdas snabbt — vill de få oss att tro. ”Jag och alla våra medarbetare har ju djurvälfärd som första prioritet och högsta mål” säger också Kronfågels VD. Är det någon som fortfarande tror på detta? Jag tror att många av oss konsumenter VILL så gärna tro det eftersom vi inte gärna ändrar våra vanor. Därför är vi extra lättlurade när det gäller påståenden som dessa. 

Men är det inte dags att vi slutar med vårt kollektiva självbedrägeri och istället är ärliga mot oss själva? Det går inte att undgå våld och lidande i djurindustrin, oavsett hur många kontroller som utförs. När vi betraktar kännande varelser som en produkt (dessutom billig) som ska framställas i snabb takt för högsta profit så leder det med säkerhet till stort lidande. Vi har alla en moralisk plikt att granska hur djuren behandlas i djurindustrin eftersom det är vi som stödjer den med våra inköp.

Sanningen är endast några googlingar borta. När du har sett hur djuren har det så fråga dig: stämmer detta överens med dina värderingar? Om inte så är det dags att öppna dörren för en ny kulinarisk värld – alla fantastiska smaker och former från växtriket! Mycket av det känner du redan igen, men du kan få en chans att testa nya växtbaserade produkter och recept som inte har en stark bismak av lidande och död. 

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.