Samsjuklighet är när man lider av två hälsoproblem samtidigt. I princip skulle det kunna handla om ett brutet ben plus covid-19, men ordet används nästan bara om personer som både har drogproblem och psykisk ohälsa.

När de söker vård är risken stor att de hamnar i kläm, eftersom beroendevården kan avvisa människor med psykisk sjukdom och den psykiatriska vården kan stänga ute den som använder droger. Det kan bli som för Minna, en ung kvinna med anorexi, som hade haft ganska mycket kaos i sitt liv.

Hon började gå i terapi, det var inte första gången och inte andra eller tredje heller – men nu kände hon att det fungerade och att terapeuten förstod henne. Så en dag talade hon om hur det kom sig att hon hade börjat äta lite bättre: hon använde cannabis för att få aptit och släppa sina destruktiva tankar.

Då slog dörren igen. I fortsättningen var hon tvungen att lämna urinprov inför varje terapitid, och eftersom hon ville kunna äta, och alltså inte slutade med cannabis, blev hon avstängd från terapin. Så hon tappade fotfästet en gång till.

Det borde bara inte ha fått hända, men det tycks inte alls vara ovanligt. Ibland handlar det om ett destruktivt missbruk, ibland om något annat, som i Minnas fall. Men människor vägras vård av skäl som förlorar sig i ett moln av handfallen moralism. Enligt Socialstyrelsen är det många som blir avvisade från både beroendevård och psykiatri just för att de behöver båda.

Sommaren 2020 tillsatte regeringen en utredning om de drabbades situation, Samsjuklighetsutredningen, och i slutet av november i år damp det ner ett delbetänkande. Den här gången har en grupp av de berörda själva varit med och utvecklat mål och förslag. Att det inte är självklart säger en del.

Utredarna föreslår bland annat att vården ska samordnas – beroendevården ska tillhöra regionerna, precis som annan vård. Och om en patient har drogproblem ska de vägas in i de psykiatriska problemen, istället för att vara en anledning att neka patienten vård. De föreslår också att sprutbytesklinikerna ska kunna ge annan enklare hälsovård eftersom besökarna ofta inte gärna går till den vanliga sjukvården.

Ett annat förslag är att göra försök med lokaler där personer som injicerar droger kan göra det i säkerhet och under uppsikt av sjukvårdspersonal. Sådana inrättningar finns i Danmark och Norge, Schweiz, Nederländerna och Tyskland, Kanada och Australien, under namn som fixerum, Drogenkonsumräume eller sis, som står för supervised injection sites.

I samband med det rekommenderar utredarna att man också utreder hur kriminaliseringen av eget bruk av narkotika påverkar möjligheterna för samsjukliga och andra att få bra vård. Om socialminister Lena Hallengren skulle lyssna på det har det verkligen hänt något. Annars får man se framtiden an och hoppas att andra kloka förslag från utredarna blir verklighet.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.