100 000 år är en tidsrymd som är nästan omöjlig att föreställa sig. Som jämförelse så är det bara 10 000 år sedan människor började bruka jorden och den äldsta kända grottmålningen är inte mer än 64 000 år. Forskarna tror att det kan ha varit för ungefär 100 000 sedan som vi började utveckla språk för att kommunicera med varandra, men hur det lät vet vi förstås väldigt lite om. 

100 000 år är också minst så länge som det radioaktiva avfallet från våra kärnkraftverk kommer att vara farligt, förmodligen ännu längre. I sammanhanget är alltså de 40 år som det har tagit att planera slutförvaringen en väldigt kort tid. När vi väl har placerat avfallet i slutförvaret så kommer det att ligga där i en oöverskådlig framtid. Vi har ingen aning om hur de varelser som eventuellt finns om 100 000 år (det troligaste är väl att vi människor har utplånat oss själva innan dess) kommunicerar och om de kommer förstå någonting av våra bokstavssymboler eller teckningar. 

Det här är dock långt ifrån den enda anledningen till varför det är så olyckligt att det blåbruna blocket har pressat regeringen till att ta ett snabbt beslut om slutförvaret och att regeringen nu har sagt att beslutet ska vara klart den 27 januari. Allt lutar åt att de kommer godkänna slutförvaret, och det mest skrämmande i närtid är att de kopparkapslar som kärnavfallet ska ligga i redan har börjat korrodera. Jan Linder, tidigare ansvarig för Strålsäkerhetsmyndigheten, som har till uppgift att just bedöma säkerheten hos kopparkapslarna, säger att de kan spricka redan om 100 år. Om det uppstår sprickor betyder det att vatten kan tränga in och att avfallet i sin tur kan ta sig ut i grundvattnet. 

Om 100 000 år är en tid svår att överblicka så är 100 år desto kortare. Även om du själv inte lever då så kommer kanske dina barn eller barnbarn att göra det. Vill du verkligen att de ska leva i en tid då vi kanske har extremt radioaktivt avfall i vårt grundvatten?

Det här är en av flera anledningar till att man borde ha tänkt sig för innan man började bygga ut kärnkraften. Nu står vi här med en massa avfall som än så länge ligger i ett så kallat mellanförvar i Oskarshamn. Det är givet att det inte kan ligga där hur länge som helst, men det är ändå bättre att det får ligga där ett tag till medan vi satsar på att komma på ett säkrare sätt att slutförvara det än vi har i dag.  

Att det blåbruna blocket, och säkert många även inom Socialdemokraterna, vill att det ska gå fort att ta beslut om slutförvaret handlar bara om att de vill kunna fortsätta driva kärnkraftverken och eventuellt bygga nya. Vilket förstås kommer innebära att vi kommer få ännu mer kärnavfall som vi inte har någon bra plan för vad vi ska göra med. Det talas ibland om kortsiktighet i politiken men jag undrar ändå inte om det här är något slags rekord. Ett beslut som bokstavligt talat kommer ha påverkan i 100 000 år framåt ska hastas fram på en dryg månad.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.