I tisdags kom Migrationsverket med ett nytt rättsligt ställningstagande för Afghanistan, något som borde blivit en stor nyhet i de flesta medier men som hamnade i skuggan av utnämningen av den nya regeringen. Ända sedan talibanerna tog över makten i Afghanistan i somras och Migrationsverket hastigt bestämde sig för att införa ett ”verkställighetsstopp” (det vill säga att de inte genomför några utvisningar) så har tusentals afghaner som fått avslag på sin asylansökan befunnit sig i ett limbo. De har inte kunnat utvisas – men eftersom Migrationsverket inte kommit med någon ny bedömning av säkerhetsläget så har det inte heller varit meningsfullt för dem att göra en ny asylansökan. 

Att det till slut kommer ett rättsligt ställningstagande är därför väldigt välkommet. Tyvärr väljer Migrationsverket inte, som många hade hoppats, att se det som att bara det faktum att någon är från Afghanistan ska ge rätt till skydd. Fortfarande krävs individuella skyddsskäl. Däremot är det, generellt sett, en betydligt lägre tröskel än tidigare till att få asyl. 

Ställningstagandet betyder dock också att det tidigare verkställighetsstoppet slutar gälla och att utvisningarna kommer att återupptas. Hur många som kommer att kunna utvisas i nuläget är högst oklart, men det som är oroväckande är att Migrationsverket skriver att flera internationella flygplatser i Afghanistan är öppna och att det därmed inte ”föreligger något generellt praktiskt verkställighetshinder”.  

Det som Migrationsverket skriver nu bygger i stort på EU-organet EASO:s landrapport om Afghanistan som också kom för inte så länge sedan. Där anges ett antal grupper som löper särskilt hög risk att återvända i och med talibanernas maktövertagande. De som anses som mest utsatta är sådana som har koppling till den gamla regimen, religiösa ledare som motsätter sig talibanerna, journalister och MR-aktivister – där kan mer eller mindre alla räkna med att få skydd. Man skriver också om många andra så kallade ”riskprofiler”, till exempel kvinnor, barn, hbtqi-personer och shiamuslimer (särskilt de som tillhör den etniska minoriteten hazarer) – men där anges också ett antal faktorer som ska vägas in, det är alltså inte så att det räcker med att bara vara kvinna för att få skydd. Samtidigt menar Migrationsverket också att läget till viss del har förbättrats sedan i somras och att “stora delar av landsbygden upplever för tillfället en betydande våldsreducering sedan talibanrörelsens maktövertagande”. 

Det kan tyckas motsägelsefullt eftersom man också konstaterar att det har rapporterats om ett stort antal våldsincidenter den senaste tiden, dels från talibanerna men också från den afghanska grenen av IS, ISKP. Det som också har hänt de senaste månaderna är att talibanerna har kopplat ett allt hårdare grepp om landet, man har återinfört förnedringsstraff och sagt att man även ämnar återinföra dödsstraff och stympningar. ”Att hugga av händer är nödvändigt för säkerheten”, sa till exempel en högt uppsatt talibanledare för två månader sedan. Dessutom råder just nu den värsta torkan i Afghanistan på decennier, sjukhusen håller på att kollapsa, biståndet når inte fram, många barn tvingas in i äktenskap för att försörja familjen och mycket mer. I en intervju med BBC berättar en doktor om hur nyfödda barn dör av undernäring och kallar landet för ett helvete. 

Mot bakgrund av allt detta kan man inte säga annat än att det är oerhört cyniskt att överhuvudtaget komma på tanken att fortsätta att utvisa människor till Afghanistan. Ansvaret ligger delvis på Migrationsverket, men det ligger framförallt på regeringen. Hade det funnits en politisk vilja att driva frågan om en allmän amnesti för afghaner så hade vi sluppit att se det som sannolikt kommer att hända de närmaste månaderna – nämligen att unga människor som har börjat rota sig i Sverige skickas tillbaka till ett land som har kastat alla mänskliga rättigheter överbord. 

I tisdags utsågs Anders Ygeman till ny migrationsminister, men någon omsvängning i migrationspolitiken lär det inte bli fråga om. Snarare kommer han att fortsätta driva Morgan Johanssons hårda linje, en av hans första kommentarer till TT var till exempel att “vi behöver utvisa fler människor som begår brott”. 

Det har blivit till en politisk sanning att svenska folket vill ha en stram migrationspolitik och hårda tag mot invandrare. Därför tävlar majoriteten av partierna i att komma med så hårda utspel som möjligt. Men jag tror att det är en missbedömning. Den hårda ton som råder nu har drivits på av politiker och media, ändrar politikerna sin ton finns också förutsättningar för att många ”vanliga människor” också kommer att ändra sin syn. Vi såg senast 2015 vilket enormt humant kapital det finns i Sverige och hur oerhört många människor som är beredda att ställa upp och hjälpa främlingar. Men för att det ska ske behövs förutsättningar och ett positivt och konstruktivt förhållningssätt från partierna. Just nu pekar tyvärr allting i motsatt riktning.  

Såg du på TV4-nyheterna måndagen den 4 december? I så fall kunde du se kycklingar som slungades omkring på rullband i en gigantisk maskin och klämdes till döds. Skadade och sjuka kycklingar lämnades i backar där de åt på varandra. Det var Djurrättsalliansen som hade filmat med dold kamera inne på en av Kronfågels kläckerianläggningar. Om du är som de flesta så mådde du illa av att se bilderna. Kanske du till och med bytte kanal för att du inte ville se det? Reaktionerna visar att vi bryr oss om djur och lidandet de utsätts för. 

Kronfågels VD Fredrik Strømmen säger om bilderna: ”Så det jag ser här är någonting som absolut inte följer våra rutiner.” Det är som det alltid brukar låta när djuren plågas i Sveriges djurfabriker. Det är enskilda undantag som ska åtgärdas snabbt — vill de få oss att tro. ”Jag och alla våra medarbetare har ju djurvälfärd som första prioritet och högsta mål” säger också Kronfågels VD. Är det någon som fortfarande tror på detta? Jag tror att många av oss konsumenter VILL så gärna tro det eftersom vi inte gärna ändrar våra vanor. Därför är vi extra lättlurade när det gäller påståenden som dessa. 

Men är det inte dags att vi slutar med vårt kollektiva självbedrägeri och istället är ärliga mot oss själva? Det går inte att undgå våld och lidande i djurindustrin, oavsett hur många kontroller som utförs. När vi betraktar kännande varelser som en produkt (dessutom billig) som ska framställas i snabb takt för högsta profit så leder det med säkerhet till stort lidande. Vi har alla en moralisk plikt att granska hur djuren behandlas i djurindustrin eftersom det är vi som stödjer den med våra inköp.

Sanningen är endast några googlingar borta. När du har sett hur djuren har det så fråga dig: stämmer detta överens med dina värderingar? Om inte så är det dags att öppna dörren för en ny kulinarisk värld – alla fantastiska smaker och former från växtriket! Mycket av det känner du redan igen, men du kan få en chans att testa nya växtbaserade produkter och recept som inte har en stark bismak av lidande och död. 

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.