I samband med att Stefan Löfven lämnade in sin avskedsansökan som statsminister sade han i en intervju att han inte ångrar någonting. Det betyder att han är nöjd med att vi har gått från att vara ett solidariskt land till att vi stänger gränser, att vi subventionerar att flyktingar hamnar i läger i Libyen, att vi sätter oss i knäet på USA och samövar allt mer med Nato, att vi har inlett en militär upprustning som ökar spänningen i regionen och att vi sviker tidigare utfästelser om kärnvapenförbud.
Sammanfattat blir resultatet att internationell solidaritet förvandlats till nationell egoism. Inte så att allt var bättre på ”Palmes tid”, men då var det ändå självklart att Sverige var ett neutralt och alliansfritt land som verkade för global rättvisa.
I den värld som då kallades den tredje var Sverige respekterade och när våra politiska ledare uttalade ordet solidaritet var det uppenbart vad som åsyftades. Den starke stödjer den svage. I dag tycks samma ord ha förvanskats till något som betyder att vi ska måna om oss själva.
Under den här mandatperioden har vi kunnat höra försvarsminister Peter Hultqvist säga, apropå USA:s köp av militär utrustning från Sverige, att han litar på att Donald Trump använder dessa vapen på ett klokt sätt. Vi har tvingats lyssna till hur justitieminister Morgan Johansson skryter om att Sverige nu är ett av de länder som har hårdast migrationspolitik inom EU. I den utrikespolitiska debatten för ett par år sedan hävdade sedan utrikesminister Ann Linde att det var viktigare att fullfölja kontrakt än att stoppa försäljningen av vapen till diktaturer som krigar i Jemen.
Och medan statsministern avslutar sina sju år vid makten har det varit val i Nicaragua. Där gör en annan politiker, Daniel Ortega, precis tvärtom och vidtar alla åtgärder han kan för att sitta kvar som president – och lyckas – samtidigt som hans politiska arv ter sig allt mörkare.
Ortega och sandinisterna symboliserade hopp och framtidstro när de 1979 störtade diktaturen Somoza som under flera decennier – med USA:s goda minne – styrt Nicaragua med stor brutalitet.
I dag är Daniel Ortega en tragisk figur som fängslar oppositionella, har återinfört förbud mot abort för att blidka den katolska kyrkan och utsett sin fru till vicepresident. Ett tydligare exempel på att makt korrumperar är svårt att finna.
Lika sant är dock att sandinisterna aldrig fick någon chans att förverkliga sina intentioner som innebar skola och sjukvård åt alla, rättvis fördelning av jorden och jämlikhet mellan könen.
President Jimmy Carter avlöstes av Ronald Reagan och så blev Nicaragua, istället för den självständiga stat man hade drömt om, en bricka i det kalla kriget med ett långt utdraget inbördeskrig som konserverade fattigdomen.
Vad har då Nicaragua med Sverige att göra? Jo, 1979 och de följande åren var Sverige ett av de länder som mest aktivt stödde sandinisternas försök att bygga upp Nicaragua efter den långa diktaturen. Socialdemokraternas kampanj för att öka läskunnigheten är beundransvärd och det var självklart att protestera mot det våld som iscensattes av Somozas tidigare soldater, finansierade av det som brukar kallas världens största demokrati, men som i Latinamerika gång på gång har ställt sig på diktatorers sida mot folket för att värna sina ekonomiska intressen och sin maktposition.
I dag finns det inte någon anledning att stödja Daniel Ortega. Däremot bör vi ifrågasätta USA:s aktiviteter i Latinamerika såväl i dag som historiskt. Att hjälpa diktatorer, som Augusto Pinochet i Chile, och undergräva möjligheter för valda presidenter, som Jacobo Arbenz och Juan José Arévalo i Guatemala, att genomföra reformer som gynnar de många har varit det normala.
Naturligtvis är det inte möjligt att få ett svar på hur dagens socialdemokrater hade agerat om revolutionen i Nicaragua, utifrån liknande förutsättningar, skulle ha ägt rum 2021 istället för 1979. Likaväl är det ett spännande tankeexperiment.
Det sorgliga arvet efter den avgående statsministern är anpassning efter Natos och USA:s utrikespolitik, en tilltagande nationell egoism och en ökad tilltro till upprustning som vägen till fred, där diplomati, nedrustning och solidaritet tidigare var det som vägledde vår utrikespolitik.
Översatt till Nicaragua och vår relation till befolkningen där, blir svaret: Vi skulle ha struntat i dem och värnat vårt eget materiella välmående.
Att det görs serier som ”Slaget om skogen”, där inte bara den med tjockast plånbok kommer till tals.
Glidningen i vår internationella hållning och tystnaden om detta.
