I 145 år har vi haft statsministrar i Sverige. I 145 år har statsministerämbetet innehafts av en man. Sverige, som ofta framställs som världens mest jämlika land, ligger långt efter många länder på den här punkten. Sri Lanka och Indien fick till exempel kvinnliga premiärministrar redan på 1960-talet och Norge fick sin första kvinnliga statsminister 1981. 

Nästa, eller möjligen nästnästa, vecka kan det dock bli ändring på det här då Magdalena Andersson med stor sannolikhet väljs till ny statsminister. Den senaste tiden har ett antal kvinnliga S-profiler lyft fram just Magdalena Anderssons kön som ett argument för varför hon borde röstas fram.

”Överväger Nooshi Dadgostar på allvar att stoppa Sveriges första kvinnliga statsminister? Exakt ett hundra år efter införandet av den kvinnliga rösträtten”, skrev till exempel Margot Wallström i ett facebook-inlägg. Och i en debattartikel skriver S-kvinnorna Annika Strandhäll, Lina Farhat och Novalie Lilja att “för Vänsterpartiet som kallar sig feministiskt, är avsaknaden av analys, perspektiv och konsekvens anmärkningsvärd”, med anledning av att V ännu inte har tagit ställning i statsministeromröstningen. 

Man ska inte underskatta betydelsen av att ha en kvinna på den högsta politiska positionen – men är det ett bra argument för varför V borde rösta ja till Magdalena Andersson? Jag tycker inte det, och ska jag vara ärlig så tror jag inte att Strandhäll eller Wallström egentligen tycker det heller. Hade statsministerkandidaten hetat Anna Kinberg Batra istället för Magdalena Andersson så hade vi förstås aldrig fått höra de här personerna säga att “ni måste rösta på Kinberg Batra för att hon är kvinna”. 

Det finns ett väldigt enkelt skäl till det och det stavas ideologi. Politik handlar om, och måste handla om, ideologi snarare än person eller genus. Det betyder inte att person eller genus inte har betydelse men det får aldrig bli viktigare än sakfrågorna. 

Att de här S-kvinnorna ändå väljer att dra det så kallade kvinnokortet nu, och riktar in sig på V, handlar om att de inser att de är helt beroende av V för att Andersson ska bli vald och att de vet att det här är en känslig fråga för V. Ett parti vars väljare till stor del består av kvinnor och som har feminism som en ledstjärna vill förstås inte bli sett som “partiet som stoppade den kvinnliga statsministerkandidaten”. Samtidigt tror jag att de flesta inom V, och deras väljare, är tillräckligt smarta för att se igenom det här. Men det är ändå ett ganska fult spel som Wallström, Strandhäll med flera bedriver eftersom de möjliga anledningarna till att V eventuellt skulle rösta nej till Andersson förstås inte har något med hennes kön att göra.  

Orsakerna till att det har dröjt så länge för Sverige att få en kvinnlig statsminister handlar framför allt om att partierna har varit dåliga på att lyfta fram kvinnor, att män har tillåtits ta mer utrymme och plats, att kvinnor har uteslutits från viktiga samtal med mera. Där har många partier, inte minst Socialdemokraterna, fortfarande en hel del att jobba med. Men att lyfta fram kvinnor inom det egna partiet är en sak. När man däremot ska rösta om en statsministerkandidat för ett annat parti så är det återigen ideologin som måste vara det mest avgörande.

Till sist: Under 145 år har Sveriges statsminister varit en man. Under en stor del av den här tiden har S suttit vid makten. De har haft många chanser att utse kvinnliga statsministerkandidater tidigare. Att de nu beskyller V för att “försöka stoppa Sveriges första kvinnliga statsminister” är inte bara smaklöst, det är också historielöst.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.