Inför COP26 pratade LFT med fyra personer från fyra olika organisationer om förhoppningarna och förväntningarna inför världskonferensen. LFT har ringt upp samma personer för att kolla hur tankarna och känslorna går nu när mötet avslutats.
Åsa Larsson-Blind, vice president på Samerådet uppbyggnad, önskar att beslutsfattarna på COP26 hade gått mycket längre vad gäller klimatåtgärderna.
– Det går för långsamt, samtidigt får man vara realistisk när det gäller mellanstatliga förhandlingar, det är svårt, säger hon.
Samtidigt som Samerådet hade hoppats på andra resultat så är det bra att man fått svar på många av de frågetecken man haft inför COP26.
– Nu vet vi vad vi har att jobba med, säger Åsa Larsson-Blind.
Ett stort framsteg för urfolk är att man under COP26 haft en mer framträdande roll och varit en del av det officiella programmet och klimatarbetet.
– Det är en framgång att man har fått in skrivningar om mänskliga rättigheter och urfolks rättigheter i dem officiella dokumenten under artikel sex. Men om man tittar närmre på hur man har uttryckt sig och i vilka delar det skrivit in, så ser vi att det fattas mycket arbete, säger Åsa Larsson-Blind som menar att det återstår att se vad skrivningarna kommer få för praktisk betydelse.
Karin Lexén, generalsekreterare på Naturskyddsföreningen, menar att det togs viktiga framsteg under COP26 men långt ifrån tillräckligt.
– Man landar i att det rör sig om två olika världar, en värld som handlar om behovet att göra något radikalt och en annan värld där den politiska verkligheten ser ut som den gör, givet det togs det några viktiga steg framåt, säger Karin Lexén.
Bland de viktiga framstegen som togs ser Naturskyddsföreningen skrivningarna som säger att länderna redan nästa år ska komma med skärpta klimatmål. Samt att man lyckats mota problemet med dubbelräkning i artikel sex.
– Vad gäller finansieringsfrågorna hade vi velat se starkare åtaganden för att skala upp finansieringen.
Naturskyddsföreningen ser det också som väldigt positivt att man fått in en text om att fasa ut kol och fossila subventioner.
– Framåt slutet av mötet blev det en svag text men det är ändå positivt, då det är första gången det nämns i en beslutstext, säger Karin Lexén.
Ola Hansén, senior klimatexpert på Världsnaturfonden, pekar på ambitionsgapet kring utsläppsminskningar, gapet kring klimatfinansiering samt gapet i hur länder ska redovisa och vad länder ska leverera på de olika områdena.
– Någonstans gick alla delar framåt och det finns nu etablerade processer för att ta tag i gapen, men det som skedde på mötet var inte tillräckligt, säger han.
Ola Hansén menar att mötet resulterade i en en urvattnad slutsats, men att det ändå togs ett tydligt steg mot rätt riktning.
– Det är fortfarande hjärt och lungräddning som gäller fortsättningsvis för att hålla 1,5 graders målet vid liv.
Även WWF ser mycket positivt på att länderna redan nästa år ska presentera skärpta planer, samt att man nämner naturens viktiga roll för att klara 1,5 graders målet i sluttexterna.
– Personligen så gick mötet bättre än vad jag hade vågat hoppats på, men jag är inte nöjd. Det är först om två-tre år som man får se om länderna verkligen börjar leverera på planerna.
En annan del som WWF är särskilt glada över är att icke statliga aktörers roll i omställningen lyfts i slutdokumentet.
Ragnhild Larsson, aktiv i Extinction Rebellion, tycker att COP26 blev ett stort fiasko.
– Det var ytterligare ett bevis på att vi inte kan vänta på världsledarna att de ska fatta kloka beslut, det är upp till oss medborgare. Vi måste agera, säger hon och fortsätter:
– Jag hade inga stora förhoppningar, nu har vi haft 26 möten, hur många möten behöver vi? Vi behöver bli tusentals på gatorna, vi måste få människor att inse att det är vi som har makten.
Tror du att det kommer att ske?
– Jag är rädd för att det måste bli ännu mer påtagligt, i alla fall i Sverige, innan folk agerar. Det är jag rädd för, för då kommer det ha gått ännu längre.
Vi behöver göra allt vi kan nu, säger Ragnhild Larsson.
