I veckan satte sig S, MP och C ner vid förhandlingsbordet för att diskutera framtiden igen. Den här gången skulle det inte bli som senast Stefan Löfven tillträdde, där han utan regeringens mandat lovat slopat strandskydd till C. Istället verkar förhandlingarna mest ha varit mellan MP och C, och båda partier har kommunicerat det som en stor vinst för respektive hållning. Dels har MP räddat strandskyddet, och dels har C luckrat upp det, och stärkt äganderätten. Och även om det verkar som att båda har delvis rätt bör man nog tänka över hur man kommunicerar.

För att från början kunna förstå vad som hände behövde man läsa detaljerna i varje enskild postning. Till exempel skriver Miljöpartiet i en konversation med sina väljare på Facebook så här: ”Vi har säkerställt att det generella strandskyddet vid små sjöar och vattendrag finns kvar (fri passage), så att allemansrätten säkerställs och den skyddsvärda naturen skyddas.”

Det verkar vara fel, men om man tittar på parentesen ”fri passage” syns det vad man egentligen menar. Strandskyddet så som det fungerar vid små vattendrag i dag finns inte kvar. Det framgår också av regeringens pressmeddelande:

”Regeringen föreslår även att strandskyddet upphävs vid sjöar som är mindre än en hektar och vattendrag som är smalare än två meter och istället ska en zon för fri passage gälla för att bevara allmänhetens tillgång till strandområden och goda livsvillkor för djur- och växtliv.”

Vidare beskriver man att det ska bli lättare att få undantag från strandskyddet i “strandnära utvecklingsområden“, områden som verkar röra sig om landsbygden och mindre orter, och att strandskyddet slopas för vissa sorters anlagda sjöar och vattendrag.

I utbyte mot dessa försämringar för strandskyddet ska det också stärkas i vissa högexploaterade områden (som havskust) och man ska satsa mer på kontroller av att strandskyddet också efterlevs.

Det finns problem med strandskyddet så som det ser ut i dag. Det är alldeles för lätt att få undantag och även om det redan i dag finns regler om fri passage, så är det svårt att påstå att det följs fullt ut. Men hur de nuvarande reglerna står sig mot dem som kommer komma, det får vi läsa in oss på när lagrådsremissen publiceras.

Kvar står vi dock med en känsla av att man inte kan lita på dem som kommunicerar. Och även om det är ett problem för båda partier är det nog allra känsligast för Miljöpartiet. Om man som MP fått en stämpel på sig att man i varje givet läge viker sig för regeringsmakten (det går att diskutera hur rättvis den fortfarande är), då fungerar det inte att först kommunicera stora vinster och lämnar till väljarna att hitta förlusterna. Då blir man ju tvungen att leta, ordentligt.

Hade man kommunicerat: ”Det här var inte hela vägen, men det blev betydligt bättre än vi vågade hoppas” hade det varit lättare att smälta det som just nu, innan man läst lagrådsremissen, ser ut som förluster.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.